Gruppkram.

Och det var då jag insåg att det faktiskt finns bra människor i min skola. De är bara svåra att hitta. Men #gruppkram är den sötaste kanalen hittills.
Ryktet sprider sig, tror jag. Och jag ska träffa honom på fredag. Börjar kännas nervöst, nästan. Vet liksom inte riktigt hur jag kommer reagera, och hur han kommer att reagera. Det blir nog jobbigt till en början, men med lite tur... Med lite tur vänjer vi oss vid att återgå till för ett år sedan. Med lite tur klarar vi oss utan återfall.
Nej, vi behöver massor med tur om vi inte ska bryta ihop heller. Framför allt jag.

Och någon nämnde nyss Bob Marley. Först diskuteras drömmar, och barn, och jag kan inte låta bli att minnas Meia och Cian, som aldrig kommer att se världens ljus. Och sedan Bob Marley - Is this love. Flashback. Rejäl sådan. Det blev för mycket Mikk på en gång. Man kan tycka att jag borde ha glömt honom efter så lång tid, men inte då. Vissa saker framkallar minnen ändå. Uppenbarligen. Mrw. Jobbigt. Nu fick jag plötsligt två pojkar att sörja. Eller nåt. Jag vill verkligen inte hamna i det där träsket av tyckasyndomsigsjälvande. Det är så onödigt, så patetiskt, och så jobbigt att ta sig ur när man väl är där.

Jag vet inte. Vet bara inte. Som vanligt. Så vi postar sagor istället. Det är ett utmärkt tillfälle för mig att läsa om dem. Och jag behöver dem, även när ingen annan gör det. Jag behöver mina sagor.