Korpvingar.

Korparna flyger i skymningen. Deras kraxande läten är olycksbådande, men tycks passa väl in i en natt som denna. Regnet smattrar mot fönsterrutor.
"Själva himmelen gråter för din skull, min vän."
Ängelen med svarta vingar stiger ned ifrån tornet. Svarta vingar, korpvingar, lika svarta som bläck. Bläck stänks på vita kronblad, blomsterkrans i gyllene hår.
"Du var så vacker, min vän."
Ängelen breder ut vingarna
-korpsvarta-
och svävar bort över staden. Där lyser ljuset ur fönster, lyser likt stjärnstänk upp hans väg. Vägen till kyrkogården.
Där brinner ljus på kalla gravar. En ensam, sammetsröd ros ligger kvarglömd
-blomsterkrans i gyllene hår-
på grusgången.
Korparna är här också.
"Ack, dessa korpar, som du älskade så."
De flockas kring hennes grav. Ängelen ler ett svagt leende, en skugga av ett leende. Det är inte mer än väntat. De följde henne vart hon gick, också i döden.
Hon trodde alltid att hon var ensam utan dem. Att dessa fåglar var hennes enda vänner.
"Min vän, du var aldrig ensam."
Tårar finner sin väg nedför ängelens kinder.
Ljuset
-stjärnstänk-
flämtar.
Liksom hennes gjorde.
Hennes ljus släcktes snart av den kalla verklighetens vind.
Hans eget?

Det slocknar aldrig.