Gotharstil.

På mig. Litegrann iaf.
Och jag har So-prov och skolfoto idag. Och franskaläxa, vill jag minnas, som jag inte har gjort. Provet lär jag få underkänt på, har pluggat ungefär en halvtimme nu på morgonen, och det är allt. Skolfotot kan jag mycket väl ha missat, för allt vad jag vet. Jag behöver inte gå på engelskan. Jag går inte dit bara för att vi kanske eventuellt har skolfoto första timmen. Fine, då får jag väl missa det, då. Otur.
I eftermiddag ska jag träna. Underbart. Och sedan titta förbi mina kära scouter en stund och sno några av Viktors kakor, innan jag stressar hem till styrelsemöte. Kan det bli bättre? Så lär jag väl få sitta i möte hela kvällen. Gah, förbannade möten.
Det regnade förut, men nu tycks det ha slutat. Jag undrar om det är värt besväret att ha paraply idag. Jag tycker om mitt paraply, men det är något praktiskt att bära på. Framför allt som jag blir tvungen att släpa en stor väska med träningskläder i vilket fall. Mycket opraktiskt, i sanning. Å andra sidan kanske det börjar regna igen, om jag har tur. Jag hoppas på det.
Och jag borde hinna ta på mig strumpor och borsta tänderna innan jag går, så jag förstår inte varför jag sitter här. Men jag är väl lika dum som vanligt.

You must remember to forget you ever knew me,
Remember to forget I was ever by your side,
Remember to forget you ever got the razor flowers.

Och, helt oväntat, kom jag aldrig iväg. Mrw, jag hatar att jag är så borta. Glömmer saker, komplicerar saker, hela tiden. Men omgivningen får ursäkta, jag orkar inte med skolan längre. Det har inte att göra med att nian hittills är värre än åttan. Jag har bara kommit fram till att det är för tråkigt. Jag vill inte lägga tid och energi på någonting jag ändå inte vill göra.
Språklinjerna på gymnasiet har hyfsat hög intagningsgräns, så vitt jag vet. Den måste jag ta mig över. I övrigt struntar jag ganska mycket i skola, betyg, närvaro och allt det där andra. Jag menar, orka. Jag tror mig ha ett liv - och skolan är inte en del av det, så mycket vet jag. I skolan lever jag inte, lever jag aldrig. Den kväver mig, de kväver mig.

Heh, det värsta är väl egentligen att jag inte vet vad jag vill. Det vet jag aldrig. När det gäller vad jag -inte- vill brukar jag ha det ganska klart för mig. Vad jag vill, däremot..
Jag vill träna. Det målet står fast - svart bälte till min artonårsdag. Och jag ska bli en vettig barntränare också. Taido är en av de få saker jag aldrig tycker är tråkigt, och det är alltid bra. Så vill jag skriva. Är det någonting jag skulle vilja bli känd för, är det allt jag skriver. Och inte för att jag provocerar folk. Jag vill skriva sådand som andra tycker om att läsa, sådant jag tycker om att läsa - de där böckerna jag aldrig hittar på biblioteket, de böckerna vill jag skriva. Sagor, berättelser, regnbågsfärgade någonstans under den grå ytan, omgivna av mörker. Det vill jag.

- Och dessutom vill jag leva, inte nödvändigtvis ett lyckligt liv, men ett liv jag i alla fall kan stå ut med, ett liv jag kan trivas med och se tillbaka på utan ånger.

Jag vill bli en snäll gammal tant. Som farmor, hon var typiskt bra. En snäll gammal tant, men inte en sån som bara sitter stilla, en sån som utnyttjar all sin lediga tid åt att göra saker hon tycker om. Gå kurser, resa, träna, träffa vänner. En sådan tant vill jag bli. Och så vill jag vara en sån som mina barnbarn tycker om, ifall jag får några. En sådan som de går till när de vill prata med någon, en som de litar på, en sådan som alltid har kakor och saft att bjuda på, som klär sig i hatt, handskar och paraply, men mest för att hon tycker att det är roligt. Det vill jag, men det dröjer ett tag innan jag kan kalla mig snäll gammal tant med rent samvete. I alla fall en fyrtio år, skulle jag tro. Nåväl, vad mer? Jag vill ha en katt. Men det skaffar jag så fort jag flyttat hemifrån - om stället jag bor på är stort nog för att en katt inte ska få cellskräck, vill säga. Fast, jag vill nog ha mera sällskap än en katt, om jag känner mig rätt. Jag vill alltid ha sällskap, egentligen. Jag borde skaffa mig en tam pojke som husdjur. Han skulle kunna få en liten korg att sova i i mitt rum, fast oftast får han sova i min säng. Och så kan man klappa honom, och leka med honom, och mata honom med choklad. Jag undrar var man kan få tag på en?

Oh, jag är nog inte riktigt vaken än. Flum. Bara skriverskriverskriver som vanligt, som det brukar bli när jag inte orkar tänka. Det är ett under att bokstäverna inte har nötts bort från mitt tangentbord än, så mycket som jag skriver. Men jag skriver väl iofs ännu mer för hand. Det är därför mina block är fulla och mina pennor trasiga. Antar jag. Jag bara, nej, jag vet inte. Jag bara är sånhär. Jag bara gör såhär ibland. Tyvärr, ni får lov att stå ut. Du får lov att stå ut, om du vill ha mig. Vill du ha mig? Jag vet inte, jag vet ingenting, som vanligt. Men jag förstår mycket väl att människor inte vill veta av mig, egentligen. När jag gnäller över det vet jag mycket väl varför de undviker mig. För jag vill inte heller veta av mig, i allmänhet. Jag är ganska dålig, och mest i vägen. Dock trivs jag ganska bra med mig, jag har väl vant mig, jag är tvungen att göra det. Men de andra, de som har chansen att hålla sig undan - jag förstår mycket väl att de gör det.

Tears from the moon
Fall down like rain
I reach for you
I reach in vain
Tears from the moon
Fall down like rain
But tears from the moon
Can't wash away the pain

Tears from the moon.

Oh, Sinead O'Connor på högsta volym. Det är bra. Nu ska vi känna oss riktigt miserabla här ett tag. Riktigt begrava oss i vår egen ensamhet och onödighet, så känns det säkert bättre sedan.