Rakka.

Jag faller förfaller flicka gråter inte mer flicka minns inte mer flicka faller.

Och jag märker det knappt själv. Kom halvvägs till skolan idag innan jag insåg att jag borde duscha, borsta håret, borsta tänderna, klä på mig vettiga kläder, och äta frukost, och att vad har hänt med min självrespekt när jag faktiskt är på väg att gå ut såhär, utan en chans att göra någonting åt det förrän om massor med timmar?
Så jag gick hem igen.

När jag till och med låter kroppen förfalla så grovt, då är det illa. Jag börjar tappa greppet mer och mer. Jag hoppas att jag lyckas ta mig upp igen - eller att någon fångar mig när jag störtar mot avgrunden.
"Eva, går du till nästa lektion då? Ska du inte duscha och så nu då, så du kan gå till skolan sen?"
Jag hatar att hon fortfarande är hemma. Är det inte dags att bli frisk nu, så jag får en chans att slappna av? Det är svårt att inte vara paranoid när man vet att hon springer omkring i huset, kan höra allt jag säger genom väggarna, kan komma och öppna dörren när som helst. Jag tycker egentligen inte om att ha dörren stängd. Det är ett försök att lura mig själv att jag är säker, att jag är ensam, att ingen kan komma åt mig. Men det lyckas inte särskilt bra. Även om man skriker "Nej! Försvinn!" när de knackar på dörren, har själva knackningen redan förstört allt. Skriket förstör bara ännu mer, så jag brukar inte skrika så mycket. Det är bara att acceptera, har jag lärt mig. För oavsett vad jag säger, oavsett vad jag gör, fortsätter de. Och jag hatar det.

Jag skulle så gärna vilja släppa allt. Bara ignorera allt de säger åt mig att göra. Idag skulle kunnat vara en bra dag. Vakna sent, duscha för att vakna ordentligt. Dra in till stan och driva omkring, gå vilse och se var jag hamnar, med två block och ett pennskrin i väskan och neka alla samtal hemifrån. Det var länge sedan. Länge sedan jag gjorde någonting bara för min skull, tror jag. Jag gör saker som jag tycker om ibland, men oftast är de minst lika mycket för någon annans skull. Det var länge sedan det var bara jag, och samtidigt är jag ensam alldeles för ofta. Det är förvirrat, men så uppenbart, på något vis. Den här helgen är redan fullplanerad, liksom nästa. Och jag tror inte att jag vill svika så många förväntningar på en gång.
Jag vill ha någon som fångar upp och förvandlar mina tårar till diamanter - för jag är ingen ängel, och mina tårar blir kol när de når marken.