Förgiftad.

"I need you calling and use needles and pins
I wanna hurt you just to hear you screaming my name"

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt de raderna för mig själv. Tänkt att det är sant
-skrik, för fan, säg att du vill ha mig-
och att det stämmer. Jag vet inte hur många gånger.
Men jag tror att det är slut på det, liksom på så mycket annat. Allt vi hade var inte perfekt, långt därifrån, och vi var absolut inte lika. Men det gick ändå, på något vis. Motsatser dras till varandra
-yin - yang, ljus - mörk, vit - svart, yin - yang-
och allt det där. Nå, den teorin fungerade ett tag i alla fall, men uppenbarligen höll det inte i evigheter. Nu försöker vi med lika barn leka bäst istället. Värt ett försök, helt klart, för roligt har vi. Men frågan är, om man nu har svårt att stå ut med sig själv ibland, kommer man då stå ut med någon annan som är likadan? Jag vet inte, jag vet inte mycket, om man tänker efter. Men vi ger det ett försök, och vi hoppas. Hoppas är bra, det kan man alltid göra. Imorgon får vi en chans att se hur det går.

Jag har haft engelskaprov. Jag trodde att jag skulle dö, inte pluggat. Och man inbillar sig att A-kursen ska vara någonting där man måste kämpa i alla fall litegrann. Men, uppenbarligen inte. Det påminde om ett sånt där prov de brukar ge en oförberett. Inga problem alls. Jag kanske missade på några glosor, men det lär vara det enda. Jag blev färdig först, och jag dog inte särskilt mycket. Tog inte ens en timme. Heh. Men, lätta prov är alltid trevliga.

Hum. Nu, ensam hemma i nästan entimme, skulle jag tro. Trevligt värre. Undrar vad vi ska hitta på?