Höstdepressioner.

Det är tända ljus på skrivbordet och en fallen ängel på ritblockets uppslagna sida. Bläckfläckar på fingrarna, chokladsmak på läpparna. Utbrunna rökelsestickors aska virvlar i vintervinden som släpps in igenom evigt öppna fönster, faller på en kudde ännu fuktig av tårar. Träden fylls med färg i samma takt som vi svartnar. Inte förrän de vissnat kan snön börja falla, utom oss och inom oss. Den rena, vita snön täcker allt, lurar vissa att allt är bra, medans andra vägrar att tro det. Och vilka hade rätt, när den sedan smälter bort och ånyo avslöjar ett kaos - mer eller mindre läkt. Vilka hade rätt - hade de inte alla rätt, på sitt eget vis? Läker inte såren lättare hos den som tror på helande? Skulle inte vilken gud som helst vara mer ivrig att rädda den som tror på henne?
Förskoning, försoning. I mörkret är vi alla lika. Svärtan fyller oss och isolerar oss - men förenar oss samtidigt. Ty alla kan vi förstå den andres mörker först sedan vi upplevt vårt eget.
Och det är ett mörker utan like, ett mörker fyllt utav färger och ljus. Men trots ljus och färger är det ett mörker, ett mörker som lägger sin slöja över allt. Ett mörker som inte ens månskuggor kan jaga på flykten mer än korta stunder. Ett mörker som inga änglatårar kan skölja bort, ett mörker inga irrbloss förmår lysa upp. Ett mörker där syndare dväljs i avgrunder där du faller, faller, utan slut. Där rosorna i snön sedan länge har vissnat, där strimmor av blod färgar ekarnas löv. Där stjärnstoft bara är sagor, där alla speglar är krossade, där alla drömmar splittrats. Där regnbågen mist sin lyster, där stjärnor brunnit ut, där is är smutsig, grå, grumlig och sorgerna färgat av sig på snön.
Där alla änglar är gråvingar, med en gloria av ståltråd
-en sådan som pappa gjorde åt dig när du var liten, och lindade med luciaglitter-
och trasiga dräkter.
Sådant är mörkret inom oss. Och det växer i takt med att trädens färger skiftar från grönt till gult, rött och orange. Höstens färger, höstens mörker. Svarta sorgeslöjor lägger sig också över höstlöven. Är du sorgeklädd inuti, ser du världen genom ett svart flor på din hatt, och du vågar inte röra vid någon med dina svartbehandskade händer, av rädsla för att de ska färga av sig. Du vågar inte röra vid någon som inte själv bär handskar.

Trots det, är allt du egentligen vill att någon lyfter undan hattens flor och kysser dig med läppar som inte bär svart läppstift, ser dig med ögon utan kajal i kanterna.
Bara de inte lägger över dig ännu en slöja efter en kort stund av färg.

Ty alla kan vi förstå någon annans mörker först sedan vi upplevt vårt eget.