Sammanbrott.

Nästan. Jag har inte börjat skrika än i alla fall, tack och lov.
Nu bloggspammar jag, tredje posten idag. Men jag är på skrivhumör, tror jag. Det verkar så, orden bara rinner ner i fingrarna och måste ut på något sätt. Har jag nu en blogg är det väl just det här den ska användas till, antar jag. Antar jag. Som vanligt är det ingen utom jag själv som lyssnar. Men det borde jag väl vara van vid, vid det här laget. Så har det trots allt varit så länge jag kan minnas. Människor säger att de lyssnar, men de hör ingenting. De försöker fatta, men de förstår ingenting. Så har det alltid varit, kommer förmodligen alltid att vara. Get used to it, girl. Get used to yourself, 'cause noone will care about you anyway.
I dedicate my roses to noone - cause there is no mind to help me to see the reason we need a light for the lonesome - and noone to drink the blood that I bleed. I realized my best friend am I. Now watch how a poet dies - hear his cries. Oh, sacred hell. Call me a coward, but I can't take it anymore. They live with eyes turned away. And I wish I had your angel tonight. I really do. Tonight, and every night, forever more.
Jag orkar inte mer, kan inte ta hur mycket som helst av det här. Det börjar bli för mycket. Alldeles för mycket, och helt plötsligt verkar ingen vara på min sida. Det går inte hur länge som helst.
"Men sådana som du och jag, vi knäcks inte. Vi kanske böjer oss, blir nedtrampade. Men aldrig knäckta."
Inte knäckt. Men nära nog, och snart går jag sönder.

- Och där föll jag samman.
Nu faller jag. Faller, sjunker. Jag ser inget slut.