Golv.
Jag har flyttat ner skärm, mus och tangentbord. Och mina kuddar, och mitt täcke. Så nu sitter jag på golvet och skriver. Det är ganska trevligt, det var ett tag sedan. Egentligen flyttade jag ner allting för att jag ville kunna ligga ner och se på film, så att jag skulle kunna somna ordentligt. Man får så lätt ont i ryggen av att somna sittande.
Nå, somnade gjorde jag i alla fall, precis som planerat. Mononoke Hime har ett härligt ljud - vacker musik blandat med japanska. Jag sov nog i tre timmar eller så innan någon väckte mig. Också ett sätt att tillbringa eftermiddagen. Nu funderar jag på att äta middag - det börjar kännas som en bra idé, men jag är egentligen inte särskilt hungrig. Varför ska mat vara så nödvändigt jämt? Men jag antar att jag behöver det.
Jag skulle verkligen, verkligen vilja ha någon att prata med. Bara ligga på någons säng och drägga, prata om allt och inget. Det var alldeles för länge sedan, tror jag. Så blir det alltid, det blir alltid alldeles för länge sedan. Jag undrar varför, egentligen. Det är inte som att det är särskilt mycket som krävs. Men alla har alltid alldeles för mycket att göra, det är så det går till i vår värld. Du måste hinna göra så mycket som möjligt nu, så att du kan arbeta så mycket som möjligt när du blir vuxen, så att du kan få en massa pengar när du blir gammal.
Men när du blir gammal, vad ska du då göra med dina pengar?
Det är där någonstans problemet ligger. Jag vet inte, men jag misstänker att man vill göra mest saker innan man fyllt tjugo. Men då dränker de en i saker som måste göras. Obligatoriska saker. Plikter, måsten. Och innan du vet ordet av har dina drömmar förpassats till ett mörkt hörn i din garderob - du vet, det där hörnet där barndomens lekar och nallebjörnar ligger bortglömda. Det är så det går till i vår värld.
När alltför många drömmar krossats, sticker skärvorna hål på de nya som föds.
När alltför många vingar trasats sönder, växer inga nya ut.
Är det så konstigt att det cyniska i mig fått mer plats ju äldre jag blivit?
Nå, somnade gjorde jag i alla fall, precis som planerat. Mononoke Hime har ett härligt ljud - vacker musik blandat med japanska. Jag sov nog i tre timmar eller så innan någon väckte mig. Också ett sätt att tillbringa eftermiddagen. Nu funderar jag på att äta middag - det börjar kännas som en bra idé, men jag är egentligen inte särskilt hungrig. Varför ska mat vara så nödvändigt jämt? Men jag antar att jag behöver det.
Jag skulle verkligen, verkligen vilja ha någon att prata med. Bara ligga på någons säng och drägga, prata om allt och inget. Det var alldeles för länge sedan, tror jag. Så blir det alltid, det blir alltid alldeles för länge sedan. Jag undrar varför, egentligen. Det är inte som att det är särskilt mycket som krävs. Men alla har alltid alldeles för mycket att göra, det är så det går till i vår värld. Du måste hinna göra så mycket som möjligt nu, så att du kan arbeta så mycket som möjligt när du blir vuxen, så att du kan få en massa pengar när du blir gammal.
Men när du blir gammal, vad ska du då göra med dina pengar?
Det är där någonstans problemet ligger. Jag vet inte, men jag misstänker att man vill göra mest saker innan man fyllt tjugo. Men då dränker de en i saker som måste göras. Obligatoriska saker. Plikter, måsten. Och innan du vet ordet av har dina drömmar förpassats till ett mörkt hörn i din garderob - du vet, det där hörnet där barndomens lekar och nallebjörnar ligger bortglömda. Det är så det går till i vår värld.
När alltför många drömmar krossats, sticker skärvorna hål på de nya som föds.
När alltför många vingar trasats sönder, växer inga nya ut.
Är det så konstigt att det cyniska i mig fått mer plats ju äldre jag blivit?
posted by Elda at 9:59 pm
5 Comments:
This comment has been removed by a blog administrator.
Man måste bara komma ihåg att vara ett barn trots att man växer upp. Men det är inte alltid så lätt. Jag tror själv jag håller på att glömma bort hur man gör...
Ack, den som fick vara ett barn för evigt...
Det är inte bara pengajakt som stjäl tid. Det finns ju så *mycket* som man vill göra och lära sig ... eller som jag vill, i alla fall.
//JJ
Jag är nog ganska mycket barn - bara ett ovanligt cyniskt litet barn.
Hoppas jag.
Mycket bra poäng där, Julle. Du vet att jag förväntar mig att du lär mig alltihop. :P
Post a Comment
<< Home