Månskugga.

Jag trodde väl att måskenet skulle bli klarare inatt.

Fönster vidöppet, återigen nio rökelsestickor. Jag tycker om talet nio, av någon anledning. Återigen rosa volangkjol och sjal kring axlarna, och inatt blir det verkligen månskuggor. Jag älskar det. Det som stör mig är att jag är ensam. Månskuggor är så mycket vackrare när man kan visa dem för någon. De flesta tänker inte på att de finns i vanliga fall. En del kanske ser månljuset, men ytterst få tänker på skuggorna. Det är alltid bra att visa dem för någon. Och det är alltid bra att kunna värma sina händer på någon annans mage. Fingrarna blir så kalla när man har fönstret öppet så här års, men jag kan bara inte låta bli. Det ska finnas så lite som möjligt mellan mig och en fullmåne.

Dock fryser till och med jag ibland.
(Fast egentligen fryser jag ofta, alltför ofta. Inuti. Men ingen ser det.)
Fönster stängt. Rökelse utbrunnen. Huvudvärk. Kiss the future.
Jag borde dricka te. Och jag borde packa färdigt. Imorgon åker jag. Jag blir inte borta länge, men likväl känns det jobbigt. För en gångs skull har jag ingen lust alls att åka iväg någonstans. Jag trivs bra här för tillfället. Men, vad gör jag inte för Glorius. Och för Rasmus, mest av allt för Rasmus. Han förtjänar att alla femtio är där vid hans konfirmation. Om botgöring är ett villkor för tro, så har Rasmus lidit nog för oss alla - och vi med honom.
See the walls of dawn
They warn you of the day

Come back my dream
Into my arms