Thursday, September 22, 2005

Miraklet.

Oh, Di Leva. Jag har sett Di Leva. Och det var bara någon timme sedan. Det var balsam för mina tankar, precis vad jag behövde.
(Det jobbiga var när jag stod så att jag hade en människa i Sverok-tröja och hans flickvän i synfältet. De såg ut att tycka om varandra. Jag flyttade på mig. Jag behöver ingenting sådant för att känna mig ensam - det klarar jag så bra ändå.)
Jag saknar verkligen någon att krama, någon som håller om mig. Jag vill se på Kiminozu - jag vill ha någon som kan hålla om mig när jag gråter. Jag vill inte gråta ensam, jag vill aldrig gråta ensam, jag vill aldrig vara ensam mer. Och nu när jag skrikit iväg min önskan till rymden tillsammans med en massa människor jag inte känner - då måste den väl gå i uppfyllelse, inte sant?
Inte sant?

Chiisai koneko-chan. Koneko-chan. Eba-chan. Sadako-chan.

- Och jag tror att jag, sakta men säkert, är på väg att bli galen. Uppriktigt galen.

4 Comments:

Blogger Reon said...

Nu ska jag skriva något riktigt oseriöst och dumt bara för att bevisa att jag ha rätt!

Man ska alltid vara uppriktig, och jag känner inga kul människor som är mentalt friska, så det är nog bara bra att du håller på att bli galen! You go girl! ^^

10:54 pm  
Blogger Nöjd said...

Håller med... Mentalt stabila människor är så tråkiga och förutsägbara. ...och sån är du ju verkligen inte. =]

11:45 pm  
Blogger Nyllet said...

Galet är bra! Galet är pingviner!

5:22 pm  
Blogger Johan said...

Det finns "galen" och galen. Det senare är inte fullt lika positivt.

//JJ

11:58 pm  

Post a Comment

<< Home