Popcorn.

Söten och jag hade picknick förra helgen. Framför huset. Det var ingen snö just där, så det gick bra. Vi hade inte popcorn då, men chipshjärtan. Jag är inte säker, men jag tror inte att jag hade ätit sådana sedan jag var liten, hos farmor. Det var lite lagom nostalgi. Inte mycket, men lite.

Trött. Det är sent. Jag bara vill skriva av mig, men jag är inte säker på vad.

Jag läste äntligen ut Onsdagslegender för någon dag sedan. Den var.. tja, inte så bra som jag hoppats, men fortfarande helt okej. SF är visserligen inte riktigt min grej heller, så det är kanske inte så konstigt. Även om många av berättelserna var ganska mysiga, var det bara inte min stil på dem. Tyvärr.
Nu har jag gett mig på American Gods. Kommit några kapitel in, och jag gillar den hittills. Men Gaiman kan å andra sidan aldrig bli helt fel.

Min arm gör fortfarande ont när man kommer åt den. Det stör mig lite. Jag måste ha en halvmeter plåstertejp på den nu - jag vill inte att de understa klisterremsorna, de som sitter på själva såret, ska lossna, så jag tejpar massor ovanpå dem. Men det är ganska okej ändå. Jag behöver inte ha bandaget längre åtminstone, och det gör inte jätteont även om man trycker ganska hårt. De sa att plåstren borde få sitta minst en vecka. Jag ska nog sluta tejpa över dem efter helgen, om det inte fortfarande gör ont då.

Popcorn, hm. Fionwe brukade kalla mig det ett tag. Han fick vara Chips. Det är han fortfarande, men det är inte så ofta jag pratar med honom. Det är inte så ofta jag pratar med folk alls nu för tiden, har jag märkt. Jag är inte helt säker på varför. Kanske tröttnade jag bara på alla "halvbekanta". Eller så slog all översocialhet tillbaka och gjorde mig antisocial. Jag vet inte. I vilket fall har jag inte varit popcorn på länge. Har det inte ens på highlight längre, sedan gamla datorn försvann. Det kändes inte värt det att lägga till det.

Min söt är trött. Han borde sova, men han är dum nog att följa med mig upp hit för att titta på när jag bloggar istället. Jag är inte säker på varför, men det är gulligt. Äntligen är vi båda på gott humör igen. Jag borde lära mig att hålla tyst om alla dumma, onödiga tankar, så jag slipper oroa folk
-hej, jag heter Eva, jag är bra på att göra folk ledsna, apatiska och oroliga-
jag tycker om. Faktiskt. Jag är ganska dum ibland. Jag borde bara vara tyst. Menmen.

Min porslinsängel står i fönstret. Ängelen. Men om jag ska vara ärlig är jag inte säker på vad den gör där längre. Jag ser den knappt. Ändå får den stå kvar. Jag vet inte, men jag har en känsla av att det skulle kännas tomt om jag flyttade på den, även om den på något sätt sticker mig i ögonen som det är nu. Den får vara där den är.