S'entrelacer.

(Kvällens alster.)

I månskenet vaknar älvorna.

En drottning klädd i svart. Hon saknar-saknade-saknad, hon känner saknad, eller är det hon som saknas? Han är för långt bort, sedan länge försvunnen i dimslöjor och disvirvlar. I den stund hon inte längre kunde urskilja den gestalt hon så väl kände, bytte hon sin vita skrud mor sorgeklädsel, le chapeau noir.

I dimman dväljes andarna.

Kalla fingrar, fuktiga fingrar, lindar sig kring hennes vrister, slingrar sig om varandra
s'entrelacer
i en aldrig upprepande dans, ändlös, sans fin. De lockar, de skrämmer, de hotar, de kallar, och de önskar ingenting hellre än att få grepp om henne, dra ned henne.

I underjorden sover änglarna.

Mjuka, lätta, fjäderlätta andetag från inom berg, de sover det nyfödda barnets lugna sömn, och de väntar på henne.