Skoldepressioner.
Jag kände mig kreativ när jag kom hem. Jag har ritat. Ovanligt lyckat blev det, och det är bra terapi dessutom. Nu föll jag dock litegrann igen, när jag hittade bilder från helgens årsmöte. Det är tungt att försöka bara släppa taget om de jag tycker om. En sådan här sak lyckades få både troll och Skal till Stockholm - men jag missade min chans att träffa dem, ganska medvetet. Det känns dumt, såhär i efterhand. Å andra sidan har jag inte riktigt någon lust att komma dit och falla in i den vanliga rollen som "lilla flummiga studsiga kramiga überglada telefonterroristen Elda". Det skulle vara så fel. Jag har tröttnat litegrann på att spela roller Off.
Idag var jag för övrigt i skolan. Ett tag. En och en halv timme slöjd, och en halvtimme hål. Sedan tröttnade jag på att ingen såg mig i ögonen och gick hem - jag tänker i alla fall inte gråta när de ser mig, så illa är det inte än. Hanna Berg hälsade faktiskt på mig, när Riitta tog närvaron:
"Och Eva, välkommen tillbaka."
"Visst ja, du har inte varit här på ett tag. Hej."
Mrw. Sandra och Sofia pratar med mig, det är sant. Och typ, Elli, Sabri, Johanna hann hälsa på mig i korridoren. Men, det räcker liksom inte, när hela klassen ser bort från mig (Sandra och Sofia undantaget). Liksom, byggjobbarna längst ner på gatan säger "Tjena trollet!" när jag går förbi, men min klass låtsas inte om att jag finns. Känns det bra eller vad? Gah. Jag ska flytta någonstans. Någonstans där ingen känner mig sedan tidigare. Om de också börjar se bort ifrån mig.. well, då vet jag att det är mig det är fel på och kan gå och ta livet av mig. Men jag inbillar mig fortfarande att det kanske inte är jag som är felet, att jag kanske skulle kunna gå att prata med, för någon som inte skryter om hur packad han var i helgen. Vad gjorde du i helgen? Jag släpade hit två lajvare, båda heter Martin och den ena är min pojkvän, de färgade mitt hår som du ser, och så har vi sett på film, lyssnat på musik, skapat underliga bilder, sockerknarkat, bakat pizza, varit mörkrädda och gått ut barfota utan särskilt mycket kläder. Jag hade askul. Skulle någon hålla med mig?
Jag önskar mig en flaska rödvin i julklapp. Jag vill klä upp mig i vit klänning och knäppkängor, ta med mig flaskan och ett vinglas ut i snön medans solen är uppe. Sitta under äppelträdet och dricka tills jag inte minns mer. Det känns väldigt lockande.
Idag var jag för övrigt i skolan. Ett tag. En och en halv timme slöjd, och en halvtimme hål. Sedan tröttnade jag på att ingen såg mig i ögonen och gick hem - jag tänker i alla fall inte gråta när de ser mig, så illa är det inte än. Hanna Berg hälsade faktiskt på mig, när Riitta tog närvaron:
"Och Eva, välkommen tillbaka."
"Visst ja, du har inte varit här på ett tag. Hej."
Mrw. Sandra och Sofia pratar med mig, det är sant. Och typ, Elli, Sabri, Johanna hann hälsa på mig i korridoren. Men, det räcker liksom inte, när hela klassen ser bort från mig (Sandra och Sofia undantaget). Liksom, byggjobbarna längst ner på gatan säger "Tjena trollet!" när jag går förbi, men min klass låtsas inte om att jag finns. Känns det bra eller vad? Gah. Jag ska flytta någonstans. Någonstans där ingen känner mig sedan tidigare. Om de också börjar se bort ifrån mig.. well, då vet jag att det är mig det är fel på och kan gå och ta livet av mig. Men jag inbillar mig fortfarande att det kanske inte är jag som är felet, att jag kanske skulle kunna gå att prata med, för någon som inte skryter om hur packad han var i helgen. Vad gjorde du i helgen? Jag släpade hit två lajvare, båda heter Martin och den ena är min pojkvän, de färgade mitt hår som du ser, och så har vi sett på film, lyssnat på musik, skapat underliga bilder, sockerknarkat, bakat pizza, varit mörkrädda och gått ut barfota utan särskilt mycket kläder. Jag hade askul. Skulle någon hålla med mig?
Jag önskar mig en flaska rödvin i julklapp. Jag vill klä upp mig i vit klänning och knäppkängor, ta med mig flaskan och ett vinglas ut i snön medans solen är uppe. Sitta under äppelträdet och dricka tills jag inte minns mer. Det känns väldigt lockande.
4 Comments:
Din tid kommer.
Allt är inte som det ser uta att vara.
Skulle jag orka skulle jag förklara..
Vet du?
Jag, som bara träffat dig en enda gång, och vare sig du eller jag kan påstå att vi känner varandra, bryr mig om dig.
Lev, det kan vara för jävligt, men gör det ändå.
Du en en underbar människa. Och låt aldrig någon få dig till att tro något annat. Lyssna på Enyir, lev även om det är för jävligt ibland. Jag finns här och jag bryr mig. Även om dom andra inte gör det. Glöm inte bort mig, sötnos ;)
Instämmer med bägge ovanstående i brist på fantasi. :P
Post a Comment
<< Home