Spegel.

Mirror, mirror, on the wall,
Who is the fairest of them all?

Ja, inte fan är det jag. Det här lovet har seriöst gått åt helvete, mer eller mindre. Jag försöker göra saker, men.. well, någonting kommer i vägen hela tiden. Visst, det är mitt eget fel att jag är lat, trött, uppgiven, fåfäng. Men ändå. Jag tänker inte gå ut mer än nödvändigt så länge min underläpp är så svullen. Mrw, cette diablerie. Abominable.
Sedan ska erkännas att hela lovet inte varit hemskt. Jag trivdes fint tills jag kom hem från Åkersberga, ungefär. Det var då någon gång saker började rasa. Jag trasslade in mig i mina egna ord och kom inte vidare med sagan. Jag satt ihopkrupen som en liten boll i duschen och grät, men ändå inte, för jag fällde inga tårar. Jag klädde upp mig i svart och satte mig på bussen, pendeltåget, tunnelbanan, försökte komma bort ifrån mig själv, utan att lyckas. Jag skrev med bläck, jag skrattade och misslyckades med att spela flöjt, men den där obehagskänslan ville inte försvinna. Jag stängde in mig på mitt rum och läste i timmar, tills alla sov, tills mina ögon gjorde ont, tills jag insåg att det inte tjänade någonting till. Jag sov oroligt, nu igen, för oavsett hur jag vred på mig ville känslan inte försvinna. Sedan vaknade jag, och började om med att läsa. Det är en känsla någonstans innanför revbenen, och en klump någonstans i halsen. Jag vet inte var de kommer ifrån, jag vet inte hur jag får bort dem. En gång försökte jag klösa sönder min hals för att få ut den där klumpen. Det gick inte så bra, dock, någon hindrade mig. Jag undrar om han borde låtit mig fortsätta, om det hade hjälpt. Jag vet inte, men jag tänkte försöka låta bli att göra om det. På något sätt känns det som att jag borde ta reda på varför det kommer tillbaka, gång på gång. Men jag vet inte riktigt.

Jag vet att mina bloggar är grymt ego. Men om jag får skriva av mig allting här, behöver ni inte lyssna på det lika ofta.