Födelsedag.

Nu är han sexton. Grattis, Martin.
(Och sötnos? Kom ihåg att jag älskar dig.)

Idag lyckades jag äntligen hitta den där saken jag letade efter. Jag hoppas han tycker om den. Han ville ha någonting gulligt, och den här grejen är söt så det räcker. Nåväl.
Själv fick jag nya skor, igen. Ännu ett par stövlar med klack och snörning, fast högre den här gången, och svårare att gå i. De här vågar jag inte gå ut i förrän snön är borta, jag kommer att dö. Dessutom två tröjor. Min mor och min syster tyckte att jag behövde göra någonting idag, komma ut lite, så de drog mig med på shoppingrunda - en ganska liten sådan, men ändå. Jag kom aldrig till skolan idag, dumt nog. Kunde inte sova förrän den allra sista timmen, gick upp, drack massa kaffe - ingen verkan. Då var det ganska kört. Så, tja, jag har tillbringat dagen med att.. Göra absolut ingenting. Läsa megatokyo. Typ. Och lite shopping, som sagt.

Apropå ingenting har jag kommit på att jag tycker om sms. De är liksom så simpla. Så enkla att bara skicka iväg, det kräver ingen ansträngning alls. Just därför kan de vara gulliga, utan att kännas overkill och löjliga. Sånt är ganska bra. Jag har ett par stycken som jag vägrar radera just nu.

"Låt dem inte knäcka dig. Be strong, sister. *kram*"

"Sov gott, lillasyster. Hoppas du får en månskensrik natt."

"Åk till uppcon, eller så klipper jag av dig håret!"

Samt naturligtvis de där som jag inte vill visa för någon. De där där han faktiskt visar känslor, rejält, och som jag läser om och om igen när jag är allmänt nere. De ska inte skrivas någonstans.
Men sms är helt enkelt bra. Faktiskt.

Just nu känner jag mig ganska ensam. Kan inte hjälpa det. Går inte att sova ordentligt inatt heller, och det börjar störa mig som fan. Så kul är det inte att vara konstant jättetrött utan att ha ansträngt sig på något sätt. Och det lär inte bli bättre, eftersom jag är för trött för att ha någon motivation, och alltså inte tar mig till träningarna. Dumma jag. Jag borde ju börja igen. Men det har jag å andra sidan sagt sedan höstlovet. Varför skulle jag lyckas nu, när allt annat går åt helvete?
Fast det gör det inte heller. Jag överdriver verkligen nästan hela tiden, har jag märkt. Eller, jag bara lyckas få saker att låta värre än de är. Tja, i vilket fall, det mesta går faktiskt bra just nu. Faktiskt. Skolan går fint när jag väl är där, Åkesson kommer till Stockholm i helgen, bakgrundshistorian börjar ordna sig och jag gråter ju faktiskt inte längre, som jag gjorde för en vecka sedan.
Men ändå. Jag känner mig ganska sämst. Kom igen, jag tappar hela greppet om mig själv - vem som helst kan se det. Sover inte, äter ännu mindre vettigt än vanligt, glömmer bort att jag borde duscha i evigheter, och då gör jag det om och om igen istället. Det svartnar för mina ögon om jag reser mig för fort, jag mår illa första halvan av dagarna, jag försöker inte ens klara något skolarbete, jag försöker inte ens få ordning på lite av röran i mitt rum, ibland kan jag inte gå stadigt. Det här är så jävla mycket åt helvete så det finns inte. Och det värsta är att jag tycker så oerhört synd om mig själv. Jag hatar att tycka synd om mig själv, men jag lyckas bara inte sluta med det. Och just nu tycker jag äckligt synd om mig. Fan. Det stör mig. Hela jag är äcklig. Mrw.