Decembernatt.

Och absolut ingenting att göra.

Nej, nu överdrev jag. Som vanligt. Men ändå.
Jag är sjuk. Tror att jag har dragit på mig en überförkylning. Jag mår betydligt bättre nu än imorse, åtminstone. Jag låter knappt konstig när jag pratar längre. Underbart. Dagen har jag fördrivit genom att sova, läsa, platta systers hår, få mitt eget hår plattat (syrran har en ny plattång, om någon undrar), se på tv (hon griper seriöst tag i mina kläder när jag försöker gå därifrån), gnälla över en uppkoppling som var död ett bra tag, duscha... And that's pretty much it. Jag känner mig jättetråkig, och lite halvskabbig, men jag gissar att jag får leva med det. Argh, jag behöver typ någon att prata med, men jag klarar nog inte av att prata särskilt mycket är jag rädd, och det komplicerar det hela en aning. Dessutom, för att citera Nemi: "Det är konstigt att upptäcka att man har 157 telefonnummer lagrade på sin mobil, men ingen att ringa till."
Egentligen är det nog massor med människor jag borde prata med, eller vill prata med, eller skulle kunna tänka mig att prata med. Men... Well, jag orkar bara inte riktigt. Har ingen lust att alltid försöka få tag på människor, som tycks klara sig fint utan mig. Efteråt får jag alltid den där känslan av att jag stör, att jag är i vägen, eller att jag är ett inslag som man kan fördriva tiden med, men som man lika gärna hade varit utan. Jag orkar inte riktigt med den känslan idag. Heller.
Jag antar att jag borde vänja mig. För det verkar vara jag som är översocial, som har det där behovet av att prata med människor hela tiden, människor jag tycker om. Men jag kan inte hjälpa det - det är fortfarande lika svårt att intala mig att de kanske tycker om mig, men bara inte är mycket för att prata. Eller för att ta initiativ i allmänhet. Face it, sweetie. You're on your own, as always. Don't look back, don't cry, don't give in - you're on your own, and you're strong.
At least I hope you are.
Eva, förihelvete. Klara dig på egen hand. Du måste. Ingen kommer hjälpa dig upp när du faller förrän du börjar skrika. Inte förrän då kommer någon att bry sig - de kommer aldrig se felsteget, eller fallet, och du måste skrika när du vill att de ska göra någonting. Men det är långt ifrån säkert att de bryr sig ens om du ligger blodig bland vassa stenar. Kom ihåg det, klara dig själv. Det är hög tid att du lär dig.

(Men jag vet inte om jag kan. Jag vet inte om jag vågar.)

Och framför allt vet jag inte om jag vill.