Självömkan.

- Here we go.
Jag tror att min huvudvärk är på väg tillbaka. Känns.. lagom kul. Jag hoppas innerligt att det bara är en sidoeffekt av att vara instängd i samma rum som Viktor, Johan och en massa instrument och förstärkare i någon timme - men det känns inte som den sortens huvudvärk. Ikh, jag vill inte.
Jag vill inte mycket just nu, iofs. Jag skulle trivas ganska bra med att absolut inte göra någonting. Framför allt om ingen var i närheten och störde. Seriöst, jag blir galen av min familj. Jag blir paraniod som fan. Jag kan inte slappna av när jag hör dem i rummet bredvid.
Mitt liv liknar mer och mer en dålig tonårsbok. Jag vill inte vara med. "Jag är så deprimerad och mörk och alternativ och jag hatar allt och alla och det är jättesynd om mig så håll er borta." Eller något. Gah, jag hatar det, men jag är rädd att det är sant. Och jag är jätteemo nu igen och jag tycker om det, för det ger mig en ursäkt att gråta. Saknar-saknade-saknad, pepparkakor och halsband och jag har verkligen börjat tänka på det som en lejonman, all I want for Christmas is you och jag omger mig med kemiska romanser i desperata försök att glömma avstånd, men egentligen vet jag ju alltför väl hur långt det är och det skrämmer mig för jag är rädd att om jag tappade kontrollen skulle ingen hinna fånga mig innan det är för sent, every living creature on this earth dies alone, I don't want to be patient, I'm not okay I'm not okay - trust me.



So give me all your poison,
And give me all your pills,
And give me all your hopeless hearts
And make me ill.