Stearindroppar.

Jag är trött. Som fan. På väg att gå och lägga mig - och så känner jag hur jag bara måste skriva någonting. Det berhöver inte vara bra, det behöver inte ha en handling eller mening eller en tanke bakom - bara det är någonting. Jag antar att jag behöver få se orden växa fram under mina fingrar, eller någonting. Det är en drog, på sätt och vis. En drog som man bara kan ta när den själv känner för det. Det är märkligt, i sanning.
Schackpjäser i en träskål, tékula på ett snäckskal. Penna på dagbok på minnesskrin, luciakrona kring pepparkakslejon bredvidtrollspö. Det finns en del märkliga saker i mitt rum, antar jag. Eller, egentligen är de inte så märkliga, det är snarare kombinationen. Typ. Jag vet inte egentligen, jag bara skriver för att jag måste - drogen har mig åter i sitt grepp. Drog är väl fel ord, när man tänker efter, men jag har inget bättre just nu. Jag får tänka på saken.
Jag skulle vilja gå luciatåg. För att det är ganska mycket nostalgikänsla. Och för att jag gillar att sjunga. Och för att det kan vara kul att liksom visa folk att man finns, framför allt om de blir glada. Och för att jag har världens snyggaste krona. Den äger jättemycket. Men vem skulle jag gå luciatåg med? Jag vet inte alls. De första jag tänker på att fråga är - pojkar. Enbart. Och så Kerstin, men annars pojkar. Det skulle bli ett ganska intressant luciatåg, om jag lyckades övertala dem. Eller så hoppas jag bara på att det blir ett i skolan, och att jag kan vara med där. Jag märker hur det blir. Antar jag. Eller så försvinner resten av tiden fram till jul lika fort som de senaste veckorna. Det är lite skrämmande. Alldeles nyss vaknade jag en måndag och hade ont i huvudet, utan att veta var det kom ifrån.
Det är sex veckor sedan.
Å andra sidan verkar det vara evigheter sedan helgen med Martin och Martin. Märkligt det där. Och lite skrämmande, som sagt. Ganska mycket skrämmande. Min tidsuppfattning är inte särskilt pålitlig, antar jag.