Abort.

Så. Mer eller mindre avklarat.
Nu ska jag blöda typ, jättelänge, och sedan borde allt vara borta. Jag hoppas verkligen att allt är som det ska.
Åtminstone blir det nog inga mer sjukhusbesök förrän om tre veckor. Ah, underbart. Jag gillar inte sjukhus i allmänhet, och KS är ett av de värre enligt min kära mor.

Alltså, dags att ta tag i allt annat jag borde gjort de senaste veckorna. Skola, framför allt. Jag är inte säker på hur mycket jag har missat, men det är en hel del. Känns som att jag måste plugga på lovet om jag ska ha en chans att ordna det här. Inte för att det är svårt, utan helt enkelt för att allting tar tid. Jag vet att jag har ett musikarbete som ska lämnas in nästa fredag, men det är också den enda deadline jag har koll på. Jag behöver gå till skolan idag, om inte annat för att uppdatera mig på lite sånt. Frågan är om jag orkar ta mig iväg, eller om jag kommer somna om innan dess. Just nu känns det väldigt lockande att gå och lägga sig igen. Kanske kan komma till skolan vid lunch eller så..?

Bucky.

Jag ska få en ny dator, en som är tyst. Mamma och pappa är trötta på att hållas vakna av fläkten till den jag har.
Den nya datorn heter Bucky. Pappa döpte den. Han funderade på Nemi, sa han, men den var inte svart så det hade varit fel. Alltså har jag snart en Bucky. Håller på att flytta över alla grejer från den här, Magica (ja, min pappa gillar serier, de andra datorerna i huset heter Knase, Fnatte, Pluto och Musse, har jag för mig). Sedan måste jag bara koppla in allting och sånt, men så mycket klarar jag själv åtminstone.
Imorgon är det dags för första pillret. Jag börjar bli ganska nervös, faktiskt. Lite småjobbigt. Martin kan inte följa med, han är sjuk, och det gör mig ännu mer nervös. Tänk om jag behöver honom? Men jag får lov att klara mig. Jag överväger att leta fram det största gosedjuret jag har och ta med mig imorgon, bara för säkerhets skull. Så som pojken hostar kan jag bara inte förmå mig att tvinga med honom, faktiskt. Men risken finns väl att jag åker hem till honom efteråt - det är åtminstone bra, han går ju inte i skolan när han är sjuk.
Nå, anyway. Pappa är lite grinig för att jag har missat så mycket i skolan. Nu lyckades jag få honom att betala in lajvavgifter ändå, men om jag inte fixar skolan får jag tydligen inte åka ändå. Känns bra, hm? Jag kan liksom inte göra mer än försöka, och det gör jag i vilket fall. Faktiskt. Det har bara varit väldigt, väldigt svårt, och jag tror inte att det svåra är slut riktigt än.
Jag har Persian igen. Jag har saknat mitt té. Och jag sov faktiskt ganska mycket inatt och idag, man sover mycket bättre på nätterna om man vet att man inte är ensam. Jag har börjat fålla mitt livstycke, det röda, och det ser ganska bra ut även om jag har en del kvar. Och jag har fortfarande inte postat brevet till Jocke. Jag borde försöka göra det imorgon, och ta anmälan till TaO på samma gång. Men det beror på hur trött jag är när jag kommer hem. Måste åka härifrån vid sju, och sedan vet jag inte hur lång tid det tar. Läskigt är det.
Bilden där uppe är på de kläder jag lyckats sy den senaste tiden. Livstycke(bh-substitut), skjorta, och det röda livstycket som ska fållas och snöras. Jag är ganska nöjd, faktiskt. Jag kan ju nästan sy. Och ja, linnekläder blir jätteskrynkliga om man slänger dem på golvet och så. Snörningen ska för övrigt vara bak på båda livstyckena, men framsidan är inte så speciell. Jag överväger svart band till det röda.

Födelsedag.

Nu är han sexton. Grattis, Martin.
(Och sötnos? Kom ihåg att jag älskar dig.)

Idag lyckades jag äntligen hitta den där saken jag letade efter. Jag hoppas han tycker om den. Han ville ha någonting gulligt, och den här grejen är söt så det räcker. Nåväl.
Själv fick jag nya skor, igen. Ännu ett par stövlar med klack och snörning, fast högre den här gången, och svårare att gå i. De här vågar jag inte gå ut i förrän snön är borta, jag kommer att dö. Dessutom två tröjor. Min mor och min syster tyckte att jag behövde göra någonting idag, komma ut lite, så de drog mig med på shoppingrunda - en ganska liten sådan, men ändå. Jag kom aldrig till skolan idag, dumt nog. Kunde inte sova förrän den allra sista timmen, gick upp, drack massa kaffe - ingen verkan. Då var det ganska kört. Så, tja, jag har tillbringat dagen med att.. Göra absolut ingenting. Läsa megatokyo. Typ. Och lite shopping, som sagt.

Apropå ingenting har jag kommit på att jag tycker om sms. De är liksom så simpla. Så enkla att bara skicka iväg, det kräver ingen ansträngning alls. Just därför kan de vara gulliga, utan att kännas overkill och löjliga. Sånt är ganska bra. Jag har ett par stycken som jag vägrar radera just nu.

"Låt dem inte knäcka dig. Be strong, sister. *kram*"

"Sov gott, lillasyster. Hoppas du får en månskensrik natt."

"Åk till uppcon, eller så klipper jag av dig håret!"

Samt naturligtvis de där som jag inte vill visa för någon. De där där han faktiskt visar känslor, rejält, och som jag läser om och om igen när jag är allmänt nere. De ska inte skrivas någonstans.
Men sms är helt enkelt bra. Faktiskt.

Just nu känner jag mig ganska ensam. Kan inte hjälpa det. Går inte att sova ordentligt inatt heller, och det börjar störa mig som fan. Så kul är det inte att vara konstant jättetrött utan att ha ansträngt sig på något sätt. Och det lär inte bli bättre, eftersom jag är för trött för att ha någon motivation, och alltså inte tar mig till träningarna. Dumma jag. Jag borde ju börja igen. Men det har jag å andra sidan sagt sedan höstlovet. Varför skulle jag lyckas nu, när allt annat går åt helvete?
Fast det gör det inte heller. Jag överdriver verkligen nästan hela tiden, har jag märkt. Eller, jag bara lyckas få saker att låta värre än de är. Tja, i vilket fall, det mesta går faktiskt bra just nu. Faktiskt. Skolan går fint när jag väl är där, Åkesson kommer till Stockholm i helgen, bakgrundshistorian börjar ordna sig och jag gråter ju faktiskt inte längre, som jag gjorde för en vecka sedan.
Men ändå. Jag känner mig ganska sämst. Kom igen, jag tappar hela greppet om mig själv - vem som helst kan se det. Sover inte, äter ännu mindre vettigt än vanligt, glömmer bort att jag borde duscha i evigheter, och då gör jag det om och om igen istället. Det svartnar för mina ögon om jag reser mig för fort, jag mår illa första halvan av dagarna, jag försöker inte ens klara något skolarbete, jag försöker inte ens få ordning på lite av röran i mitt rum, ibland kan jag inte gå stadigt. Det här är så jävla mycket åt helvete så det finns inte. Och det värsta är att jag tycker så oerhört synd om mig själv. Jag hatar att tycka synd om mig själv, men jag lyckas bara inte sluta med det. Och just nu tycker jag äckligt synd om mig. Fan. Det stör mig. Hela jag är äcklig. Mrw.

Gravid.

För dem av er som inte fått det berättat för er, eller inte gissat - ja, jag har en jävla unge i mig. Och jag vill bli av med den. Jag varken vill eller kan ha en unge än på några år. Så första abortpillret, det som får fostret att sluta växa, ska jag ta den tjugonde. Den tjugotredje får jag andra pillret. Detta naturligtvis förutsatt att ingenting krånglar.
Så. Nu vet ni. Grattis. Sprid det till vem fan ni vill. Jag mår tillräckligt dåligt över det redan, det kan inte gärna bli värre. Jag kan inte mer än gråta, liksom. Som det är har jag inte sovit ordentligt sedan jag blev ensam i måndags kväll. Inte mer än två-tre timmar i sträck, vilket kan förklara om jag varit på dåligt, konstigt, eller allmänt jävligt humör. Jag ber om ursäkt till er som råkat ut för det.
Som sagt. Nu vet ni. Och jag tar inte illa upp om någon frågar någonting - så länge jag slipper moralkakorna. För jag vet mycket väl hur dumt och onödigt det var.
(Och ja, naturligtvis är det Martin som bär den andra halvan av skulden. Vad fan trodde ni. Jag tycker för mycket om honom för att ens kyssa någon annan.)


Annars har idag varit en ganska bra dag. Inte jättebra, men en av de bättre sedan i fredags. Klarade nationella ganska smärtfritt, drog hem, köpte skabbskinnkläder att ha till någon svartblodsroll, köpte tyg. Och träffade Martin en stund. Inte länge, och han var trött (för det är honom jag ringer när jag inte kan sova, och då kan inte han heller sova). Men det var bra ändå. Jag blev lite kramad på, det behövde jag.
Och nu på kvällen kom Johan över en stund. Typiskt bra. Det var evigheter sedan. Vi mest pratade, om lite av varje, men det var typiskt bra.
Jag har ett brev liggande till Jocke. Jag måste se till att posta det snart. Ska bara komma ihåg det. Någon som kommer ihåg det kan ju banka lite på mig.
Nu är jag inte säker på vad jag ska göra. Å ena sidan är jag jävligt trött. Å andra sidan vet jag inte om jag kan somna. Men jag tror att jag ska ge det ett försök. Sover jag inte inom en timme lär jag väl gå upp igen - hänga framför datorn, sy, vad som helst. Men jag hatar att ligga sömnlös. Och jag hatar att veta att jag faktiskt kunde sova när jag inte var ensam, men att det faktiskt inte går att han sover här jämt. Vi har skolor att (försöka) sköta. Även om jag inte har varit i min på hela veckan, förutom nationella. Men det är ingen bra anledning att sabba hans. Faktiskt.
Så ta dig samman, Eva. Sluta gnälla. Gör någonting åt saker. Ta på dig nattlinnet, släck lampan, och gå och lägg dig. Genast.

Skepsis.

Var det värt det, Amanda?
Jag vet att vi hatar varandra, men var det verkligen värt det här? Du vet, det är inte bara jag som får lida för det. Hela jävla forumet är borta, och hela jävla följet drabbas. Värst är det nog för Nyllet. Fatta hur mycket tid och arbete han har lagt ner på de där texterna. Vissa av dem finns sparade, tack och lov. Jag hittade Vildmistel- och Kalvaras-trivian, som jag uppenbarligen skrev ut någon gång för länge sedan. Det går att ordna. Men det är fortfarande massor som måste skrivas på nytt - för att inte tala om hur många som inte hade sina karaktärer sparade någon annanstans än på forumet.
Var det värt det?

Men Amanda, vet du?
Vi vet var du finns. Vi vet precis hur vi ska få tag på dig. Det spelar ingen roll att du raderar din blogg, ditt noshorn, ditt namn på lajvsverige. Vi vet hur vi hittar dig, och vi kommer att göra det. Jävla häxa.


Tja, ännu ett namn på min lista över folk att döda. Det här får stå högt upp.