Självömkan.

- Here we go.
Jag tror att min huvudvärk är på väg tillbaka. Känns.. lagom kul. Jag hoppas innerligt att det bara är en sidoeffekt av att vara instängd i samma rum som Viktor, Johan och en massa instrument och förstärkare i någon timme - men det känns inte som den sortens huvudvärk. Ikh, jag vill inte.
Jag vill inte mycket just nu, iofs. Jag skulle trivas ganska bra med att absolut inte göra någonting. Framför allt om ingen var i närheten och störde. Seriöst, jag blir galen av min familj. Jag blir paraniod som fan. Jag kan inte slappna av när jag hör dem i rummet bredvid.
Mitt liv liknar mer och mer en dålig tonårsbok. Jag vill inte vara med. "Jag är så deprimerad och mörk och alternativ och jag hatar allt och alla och det är jättesynd om mig så håll er borta." Eller något. Gah, jag hatar det, men jag är rädd att det är sant. Och jag är jätteemo nu igen och jag tycker om det, för det ger mig en ursäkt att gråta. Saknar-saknade-saknad, pepparkakor och halsband och jag har verkligen börjat tänka på det som en lejonman, all I want for Christmas is you och jag omger mig med kemiska romanser i desperata försök att glömma avstånd, men egentligen vet jag ju alltför väl hur långt det är och det skrämmer mig för jag är rädd att om jag tappade kontrollen skulle ingen hinna fånga mig innan det är för sent, every living creature on this earth dies alone, I don't want to be patient, I'm not okay I'm not okay - trust me.



So give me all your poison,
And give me all your pills,
And give me all your hopeless hearts
And make me ill.

Stearindroppar.

Jag är trött. Som fan. På väg att gå och lägga mig - och så känner jag hur jag bara måste skriva någonting. Det berhöver inte vara bra, det behöver inte ha en handling eller mening eller en tanke bakom - bara det är någonting. Jag antar att jag behöver få se orden växa fram under mina fingrar, eller någonting. Det är en drog, på sätt och vis. En drog som man bara kan ta när den själv känner för det. Det är märkligt, i sanning.
Schackpjäser i en träskål, tékula på ett snäckskal. Penna på dagbok på minnesskrin, luciakrona kring pepparkakslejon bredvidtrollspö. Det finns en del märkliga saker i mitt rum, antar jag. Eller, egentligen är de inte så märkliga, det är snarare kombinationen. Typ. Jag vet inte egentligen, jag bara skriver för att jag måste - drogen har mig åter i sitt grepp. Drog är väl fel ord, när man tänker efter, men jag har inget bättre just nu. Jag får tänka på saken.
Jag skulle vilja gå luciatåg. För att det är ganska mycket nostalgikänsla. Och för att jag gillar att sjunga. Och för att det kan vara kul att liksom visa folk att man finns, framför allt om de blir glada. Och för att jag har världens snyggaste krona. Den äger jättemycket. Men vem skulle jag gå luciatåg med? Jag vet inte alls. De första jag tänker på att fråga är - pojkar. Enbart. Och så Kerstin, men annars pojkar. Det skulle bli ett ganska intressant luciatåg, om jag lyckades övertala dem. Eller så hoppas jag bara på att det blir ett i skolan, och att jag kan vara med där. Jag märker hur det blir. Antar jag. Eller så försvinner resten av tiden fram till jul lika fort som de senaste veckorna. Det är lite skrämmande. Alldeles nyss vaknade jag en måndag och hade ont i huvudet, utan att veta var det kom ifrån.
Det är sex veckor sedan.
Å andra sidan verkar det vara evigheter sedan helgen med Martin och Martin. Märkligt det där. Och lite skrämmande, som sagt. Ganska mycket skrämmande. Min tidsuppfattning är inte särskilt pålitlig, antar jag.

Nysnö.

Det är värdelöst att lana när man är jätteemo. Helt klart värdelöst. Så efter den snyggaste stölden av kudde från under någons sovande huvud någonsin, utförd av Yanee, tog jag sagda kudde i famnen och vandrade hemåt genom ett sovande Spånga. Det var nästan läskigt tyst, men det var ungefär vad jag behövde - ensamhet är sällsynt nu för tiden. Och även om jag inte var jätteförtjust i ensamheten som sådan, var det bättre än att vara omgiven av människor jag inte vill träffa när jag gråter. Är jag dum som sjunger för mig själv när jag är ensam? Kanske. Men det hjälper litegrann åtminstone.
Idag har jag ägnat i pricip all min vakna tid åt att läsa. His Dark Materials. Jag har säkert sagt det förut, men de böckerna är totalt underbara. Jag blir verkligen frustrerad av att komma till sidan som upplyser mig om att det är "End of book two". Får försöka låna Amber Spyglass imorgon. Jag börjar såpass sent, jag hinner in till stan innan skolan om jag vill. Det löser sig.
Jag tror att jag vill skriva någonting. Men det gäller att jag lyckas samla tankarna tillräckligt för att få ner dem i skrift som någonting annat än lösryckta meningar. Det är främst där problemet ligger ikväll.

Howl.

Första veckan i kunskapsskolan avslutad. Great. Jag har varit ganska förvirrad, och är fortfarande - till exempel var det en överraskning för mig att jag slutar halv två på fredagar. Min handledare har dessutom varit sjuk, vilket gör det ännu svårare för mig att hålla koll på saker. Men i övrigt trivs jag fint. Folk är trevliga, jag behöver inte jobba mer än jag känner för, korta dagar jämfört med vad jag är van vid.. underbart, med andra ord. Typ.
Åh, Howl's moving castle äger! Howl själv måste dessutom vara den sexigaste animekaraktär jag sett på länge. Hallå - långt svart hår, örhängen och vingar! Kan det bli mycket bättre? Lägg det till en söt handling, gulliga övriga karaktärer och Studio Ghiblis vanliga härliga miljöer och musik.
Jag ska se om den ikväll, har jag tänkt. Förutsatt att jag är hemma. Jag funderar nästan på att dra någonstans men.. Jag tror inte det egentligen. Jag trivs bra här. Syrran överlever nog. Jag borde typ, städa och duscha nu. Jag måste bara orka först. Jag är ännu segare än vanligt, tror jag, man blir trött av att vara förvirrad en hel vecka i sträck. Well, sånt händer.

- Någon timme senare har jag duschat och städat någorlunda, såpass att det duger. We'll see how the evening turns out.

Döda.

Jag känner för att ha ihjäl någon, bara för adrenalinkicken. Jag är trött som fan, jag har ont i huvudet, och jag tror att jag råkade lova att vara klar med matten till imorgon.
Would you love a monsterman?
Med lite tur hittar jag någon att följa efter imorgon. Det ordnar sig säkert. Hoppas jag. Dagen har varit okej, men seg. Jag har liksom inte gjort någonting alls, och det irriterar mig litegrann. Jag vet mycket väl hur mycket jag kommer få slita den här terminen, och jag vill helst utnyttja de få dagar när jag verkligen känner mig motiverad. Men inte då. Franskaläraren var inte ens där, gah. Jag chockade åtminstone klassen genom att bli placerad på steg 26 i svenska. Jag har inga planer på att låta Alice vara ensam om att slippa svenskan, så jag tänkte försöka klara av den så fort som möjligt. Min plan är att om jag tar mig igenom alla språkämnen och matten så fort som möjligt, kan jag lägga tiden på att försöka fatta någonting av so och no senare. Det känns vettigt, men vi får se hur bra det funkar. Jag har ingen aning om hur saker funkar över huvud taget, om jag ska vara ärlig. Det är så förvirrat.

Låt dem aldrig få se dig skaka
Låt dem aldrig få se dig svag
Låt dem aldrig få se dig skaka
Låt dem aldrig, aldrig få se
Få se dig komma ner.

Jag tror att jag börjar glida ifrån folk nu igen. Det är ganska illa. Jag tycker inte om det. Men.. Well, jag är helt enkelt för trött för att göra någonting riktigt åt det. Det kan inte hjälpas. Eller, det kan det säkert, men jag orkar bara inte.
Three of a kind, birds of a feather, now and forever.
Ibland, som nu, önskar jag att jag var någon annanstans. Ibland, som nu, önskar jag att jag hade en pojkvän som var ett gosedjur i hörnet av min säng. Då skulle han inte vara så långt borta, han skulle kunna kyssa mig och hålla om mig när som helst.
(Och jag skulle slippa sitta här och övertyga mig själv om att det är en typiskt dålig idé att åka någonstans just nu, eftersom jag i princip inte får missa en enda skoldag den här terminen, eftersom jag skulle somna på bussen och missa att gå av, eftersom han mår dåligt och borde koncentrera sig på att bli frisk istället för att leka med mig.)

Men, jag vill.

Instängd.

Jag funderar på om jag ska färga mitt hår rött, eller kanske hitta en toning som sitter längre än tio tvättar. Jag gillar att vara rödhårig, och hittills har jag inte fått några negativa kommentarer på det, snarare många fler positiva än jag förväntat mig. Det är lite kul. Men det är inte så jättemycket färg kvar. Nu är det mera rödbrunt än rött, ganska najs det också iofs, men det är inte samma sak.
Jag får tänka igenom det där. Det jobbiga med färgning är ju liksom att jag gillar mitt hår när det är brunt också. Komplicerat det här.

Jag är uttråkad. Som fan. Och jag vet att jag borde fixa alla "läxor" som är kvar. Men jag vill verkligen inte alls. Jag vill.. någonting. Jag är inte säker på vad. Kanske ha en myskväll i min ensamhet, eller så. För det är söndag, och jag måste till skolan tidigt imorgon, och det är ganska uteslutet att träffa folk ikväll, dumt nog. Mycket dumt.
"Ska vi gå hem till dig?"
"Vad tror du? Jag är ingen sån tjej!
Det är ohälsosamt stökigt hos mig. Vi går hem till dig."
Jag har i alla fall tagit bort den där madrassen från golvet. Nu sitter jag på en stol framför datorn igen. Det är ganska bra, det är lättare att skriva framför allt. Det är mys att sitta på golvet, men mindre smidigt att ha tangentbordet i knät. Och igår såg jag månen för första gången på ganska länge, det har varit molnigt. Till helgen borde det vara fullmåne, med lite tur. Mrw. Jag borde utnyttja det ordentligt, på något sätt. Jag vet inte riktigt hur, bara. Kanske genom att inte sitta inne dygnet runt?
Jag kom också på för ett tag sedan att det snart är jul. Ganska snart, i alla fall. Jag vill ge saker till folk, det är kul. Jag undrar bara vad folk ska få.
(Fast egentligen är det ju dumt med julafton på det sättet, att man känner sig nästan tvingad att ge bort saker, för det vore mycket mysigare om alla bara gav småsaker till varandra när de råkade hitta någonting eller när de kände för det, och då kanske man skulle slippa det där att sitta och vara trevlig med och mot släktingar i flera dagar som man hade velat använda för att umgås med vänner när man för en gångs skull är ledig och när det finns snötäckta skogar och stjärnhimlar att beundra och man borde tända en eld någonstans och sitta där i flera timmar bara för att man har lust.)

Jag är ganska dålig på det mesta, tror jag. Men jag kan åtminstone kamma håret med min jättemysiga benkam när jag inte har någonting bättre för mig.

Geisha.

Hum. Titeln syftade på saken på min vägg, han är lika söt som alltid och jag kom inte på någonting bättre. Men nu blev jag grymt sugen på choklad. Attans. Tror jag får sno litegrann ifrån den där chokladkakan jag såg i köket förut, om den inte är slut redan. Men först, blogginering. Jag har försummat det ett tag.
Martin är sjuk. Den dumma pojken. Jag ska slå honom för det, han måste bara bli frisk först för man ska vara snäll mot såna som inte mår bra. Det är jobbigt att sova bredvid honom när han har feber, det blir så varmt - och det är dumt, för jag tycker om att sova bredvid honom. Men alltså sov jag inte särskilt bra inatt, så jag är ganska trött. Nu har jag dessutom hälsat på scouter en liten stund, några timmar bara. Jag har druckit kaffe med massa socker i, så jag är jätteglad. De andra var ungefär lika trötta och flum, så vi friformade. En dammråtta, en datanörd, en baguette med fransman under armen, och en fladderfisk - och jag placerade dem i Salad Fingers-miljö. Sjukt? Ja. Flum? Som fan. Askul? Hell yeah. Kaffeeffekten börjar dock lägga sig nu, och jag kan nog somna om en halvtimme eller så. Jag ser fram emot det.

Stadshuldra.

I måndags, visserligen, men jag känner för att skriva det. Jag hade svans, och rött fluffat hår med höstlöv i. Weei. Jag gillar det.
Nu är det alltså bestämt. Jag börjar i Kunskapsskolan på måndag - den i Kista, that is. Det ska bli skönt att göra någonting igen. Lite läskigt, men, jag vänjer mig väl. Hittar jag absolut ingen annan kan jag alltid hänga efter Thellman i början, men det hoppas jag att jag slipper. Mwaha, jag borde skriva jättemycket dagbok nu egentligen, så jag kan göra en bok eller något av det någon gång. Nu får jag lära mig hur det är att komma in i en ny klass mitt i terminen. Så många böcker som finns på det temat, lär det inte vara svårt att sälja en till. Mrw, jag vill bli författare. Och språklärare, på samma skola som Martinarna. Får se till att ordna det.
Jag har för övrigt känt mig überkreativ senaste tiden. Har ritat tre teckningar på tre dagar, och de är inte ens särskilt misslyckade. Weei. Skrivandet går jävligt segt däremot. Jag har inte ens försökt på ganska länge - det är liksom ingen idé om jag inte känner för det, det går bara inte. Suck.

Skoldepressioner.

Jag kände mig kreativ när jag kom hem. Jag har ritat. Ovanligt lyckat blev det, och det är bra terapi dessutom. Nu föll jag dock litegrann igen, när jag hittade bilder från helgens årsmöte. Det är tungt att försöka bara släppa taget om de jag tycker om. En sådan här sak lyckades få både troll och Skal till Stockholm - men jag missade min chans att träffa dem, ganska medvetet. Det känns dumt, såhär i efterhand. Å andra sidan har jag inte riktigt någon lust att komma dit och falla in i den vanliga rollen som "lilla flummiga studsiga kramiga überglada telefonterroristen Elda". Det skulle vara så fel. Jag har tröttnat litegrann på att spela roller Off.
Idag var jag för övrigt i skolan. Ett tag. En och en halv timme slöjd, och en halvtimme hål. Sedan tröttnade jag på att ingen såg mig i ögonen och gick hem - jag tänker i alla fall inte gråta när de ser mig, så illa är det inte än. Hanna Berg hälsade faktiskt på mig, när Riitta tog närvaron:
"Och Eva, välkommen tillbaka."
"Visst ja, du har inte varit här på ett tag. Hej."
Mrw. Sandra och Sofia pratar med mig, det är sant. Och typ, Elli, Sabri, Johanna hann hälsa på mig i korridoren. Men, det räcker liksom inte, när hela klassen ser bort från mig (Sandra och Sofia undantaget). Liksom, byggjobbarna längst ner på gatan säger "Tjena trollet!" när jag går förbi, men min klass låtsas inte om att jag finns. Känns det bra eller vad? Gah. Jag ska flytta någonstans. Någonstans där ingen känner mig sedan tidigare. Om de också börjar se bort ifrån mig.. well, då vet jag att det är mig det är fel på och kan gå och ta livet av mig. Men jag inbillar mig fortfarande att det kanske inte är jag som är felet, att jag kanske skulle kunna gå att prata med, för någon som inte skryter om hur packad han var i helgen. Vad gjorde du i helgen? Jag släpade hit två lajvare, båda heter Martin och den ena är min pojkvän, de färgade mitt hår som du ser, och så har vi sett på film, lyssnat på musik, skapat underliga bilder, sockerknarkat, bakat pizza, varit mörkrädda och gått ut barfota utan särskilt mycket kläder. Jag hade askul. Skulle någon hålla med mig?
Jag önskar mig en flaska rödvin i julklapp. Jag vill klä upp mig i vit klänning och knäppkängor, ta med mig flaskan och ett vinglas ut i snön medans solen är uppe. Sitta under äppelträdet och dricka tills jag inte minns mer. Det känns väldigt lockande.

Silverkedja.

Jag borde ha vetat bättre än att
hoppaslängtasakna
så mycket.
I love it when the red water comes out, och nu när det inte gör det tvingas jag ersätta det med hallonsylt och de röda pärlorna
-jag hatar gamla vanor-
och fortsätta försöka glömma namn som tycks fastbrända i min hud. En brittisk lady med halsband av röda pärlor och paraplyet vänder sig utochin och skyddar inte längre mot regnet av skuldkänslor som överfaller mig när fel namn ständigt finns på mina läppar och det hjälper inte att tvätta munnen med tvål och det blir bara värre med dina kyssar, fast bättre på samma gång.
Solfjäder och chopsticks i den coolaste Ninjaposen någonsin, men det räcker inte för att skrämma dina demoner på flykten och jag hade tur för mina spöken är snälla men din demon skrämmer oss båda.
Vi är dumma och mörkrädda
men jag tycker om att vara mörkrädd med min hand i din och dina steg i takt med mina.



(Jag skrev en dikt en gång. För två veckor sedan, ungefär. Egentligen en väldigt dum dikt. Men jag skrev den.)

Eldtuss.

Jag tycker om Stockholm när det är mörkt. Det är inte förrän solen gått ner jag vågar sträcka på mig, lyfta blicken, vågar synas, vågar vara stolt över vem jag är. För även om jag är dum, feg, patetisk, så finns jag. I vissa människors ögon finns jag. De har sett mina ord, hört mina sagor. I orden finns jag. Och inte förrän det mörknat vågar jag visa mig. I mörker kan jag prata, skriva, sjunga, på ett helt annat sätt än i ljuset. Så är det bara. Och mina ord, mina tankar, min röst - det är allt jag har att vara stolt över.

Rött och fluffigt. Det är mitt hår just nu. Yeah. Jag börjar vänja mig vid det dessutom, jag tycker om det. Jag funderar på att ha jättefluff imorgon i skolan. Får se om jag orkar.
Jag har haft två Martinar här sedan i fredags. Dräggande, flummande, sockerknarkande. Weei. Jag har i alla fall haft kul. Det blev inget spelmöte, årsmöte, halloweenfest, men det kan jag leva med. Jag hade förmodligen inte orkat i vilket fall. Det är mycket roligare att drägga när man inte är ensam. Och, naturligtvis, är jag glad att fått sova med hans värme mot ryggen och hans arm omkring mig.
Just nu är jag nog på väg att ta på mig någonting som inte sitter åt någonstans, stänga av allting som låter, och läsa. Darkangel. Jag måste ju veta hur det slutar innan imorgon - när jag väl kommer till skolan lär de slänga på mig så mycket arbete att jag drunknar i det. Jag borde försöka träna också, men å andra sidan har jag en känsla av att jag bara vill hem och sova imorgon eftermiddag. Ah well, sånt händer. Oh, och visst ja, jag vill skriva om silverföljet. Det blir nog mitt nya nano-projekt, ninjan gick inte så bra alls. Jag skriver det här för att komma ihåg idén, det kanske inte blir någonting alls av det, men nu kan jag i alla fall minnas det nästa gång jag får lust att skriva. Eller, det är tanken i alla fall.
Anyway, godnatt.


I sense there's something in the wind
That feels like tragedies at hand
And though I'd like to stand by him
Can't shake this feeling that I have

(Snälla, gör ingenting dumt, även om du är arg.)

Spegel.

Mirror, mirror, on the wall,
Who is the fairest of them all?

Ja, inte fan är det jag. Det här lovet har seriöst gått åt helvete, mer eller mindre. Jag försöker göra saker, men.. well, någonting kommer i vägen hela tiden. Visst, det är mitt eget fel att jag är lat, trött, uppgiven, fåfäng. Men ändå. Jag tänker inte gå ut mer än nödvändigt så länge min underläpp är så svullen. Mrw, cette diablerie. Abominable.
Sedan ska erkännas att hela lovet inte varit hemskt. Jag trivdes fint tills jag kom hem från Åkersberga, ungefär. Det var då någon gång saker började rasa. Jag trasslade in mig i mina egna ord och kom inte vidare med sagan. Jag satt ihopkrupen som en liten boll i duschen och grät, men ändå inte, för jag fällde inga tårar. Jag klädde upp mig i svart och satte mig på bussen, pendeltåget, tunnelbanan, försökte komma bort ifrån mig själv, utan att lyckas. Jag skrev med bläck, jag skrattade och misslyckades med att spela flöjt, men den där obehagskänslan ville inte försvinna. Jag stängde in mig på mitt rum och läste i timmar, tills alla sov, tills mina ögon gjorde ont, tills jag insåg att det inte tjänade någonting till. Jag sov oroligt, nu igen, för oavsett hur jag vred på mig ville känslan inte försvinna. Sedan vaknade jag, och började om med att läsa. Det är en känsla någonstans innanför revbenen, och en klump någonstans i halsen. Jag vet inte var de kommer ifrån, jag vet inte hur jag får bort dem. En gång försökte jag klösa sönder min hals för att få ut den där klumpen. Det gick inte så bra, dock, någon hindrade mig. Jag undrar om han borde låtit mig fortsätta, om det hade hjälpt. Jag vet inte, men jag tänkte försöka låta bli att göra om det. På något sätt känns det som att jag borde ta reda på varför det kommer tillbaka, gång på gång. Men jag vet inte riktigt.

Jag vet att mina bloggar är grymt ego. Men om jag får skriva av mig allting här, behöver ni inte lyssna på det lika ofta.