Löften.

Mrw. Och jag som ville slippa sova ensam inatt. Men jag har inte hjärta att dissa släkten jämt - min farbror är trots allt en av de bästa släktingarna jag har, och han blev så ledsen när jag missade hans födelsedag förra året. Jag borde rita en teckning åt honom. Jag lovade säkert det också, och om jag inte gjorde det så skadar det liksom inte. Så fort jag varit där ska jag träffa mitt lejon, mhm. Det är bra. Imorgon sover jag i alla fall inte ensam.
Det där med att sova ensam är ganska märkligt, eller kanske inte ändå. Jag är sällskapssjuk, närhetsberoende, det vet jag. Men ändå - just när man ska sova är det någonting speciellt. Det behöver inte vara en pojkvän, en god vän i allmänhet går minst lika bra, även om det inte riktigt är på samma sätt. Bara det att veta att man ligger bredvid någon man litar på - och man vet att de är där, man hör deras andetag, kan ana ett ansikte i mörkret om man öppnar ögonen. Det är en speciell känsla. Är det en pojkvän kanske man dessutom har hans armar runt sig, eller använder hans bröstkorg som huvudkudde. Det är typiskt bra. Som sagt, jag är närhetsberoende. Jag tycker om känslan av hud emot hud, läppar mot läppar, allt det där. Men det behöver inte alls vara nödvändigt, även om jag gärna tar emot det när jag har chansen. Jag kan klara mig långt på en vanlig kram. Man borde kramas mer. Man blir glad av kramar.
Jag skrev en dikt idag. Det var länge sedan sist. Den finns på Sockerdricka. Jag slänger upp den här när jag orkar och känner för det.
Och jag träffade Nano-folk idag. Seriöst, de flesta var verkligen den klassiska bilden av en wannabe-författare, kändes det som. Lite illa. Det var väldigt mycket esteter, finniga ansikten, runda glasögon.. Ja, ni fattar. Som sagt, det kändes lite illa till en början, men de verkar trevliga. Kan väl inte säga så mycket än egentligen, men de verkar trevliga. Jag antar att jag mest blev förvånad över att så många verkligen gick att passa in i klichéer och stereotyper - man tycker annars att jag borde vant mig vid att se nördar, men det var väl det som var grejen, jag trodde inte att jag skulle se dem här. Oh well. Nu väntar jag bara på november. Mrw, jag vill skriva.

I would like to tell you the story about a woman. Her name was Lady Joanna, and she was a Ninja at nights, and sometimes in daylight too. She was cool.

Gackt.

Det här är tredje veckan jag är hemma.
Ganska illa. Men jag trivs med att göra ingenting hela dagarna. Det är på något vis skönt att veta att man egentligen har tid att göra en massa saker man vill och borde - och veta att man absolut inte måste göra det ändå, utan kan ägna tiden åt att bara vara lat. Ja, jag är fruktansvärt lat, egentligen. Men jag trivs ganska bra med det också.
Jag börjar fundera på hur jag ska se ut nästa fredag. Trick or treat med Nightmare before Christmas-tema, och jag ska tydligen följa med. Det är bra när folk bestämmer sånt åt mig, så jag vet. Men jag måste klä ut mig till någonting bra. Om jag varit mindre, och haft två små människor till, kunde vi varit Lock, Shock och Barrel. Men nu funkar inte det. Och Simon är vampyr, så det får jag inte heller vara. Jag skulle kunna vara Sally, men hon är lite jobbig. Jag har absolut inte rätt kroppsform för en Sally heller, så risken finns att jag skulle känna mig dum mest, och det är jobbigt. Rent allmänt borde jag väl satsa på någonting av kvinnligt kön, bara för att. Men jag vet inte riktigt vad. Häxorna finns ju, och sjömonstret. Men de är bara fula och tråkiga. >.<
Suck. Det lär bli Sally, vare sig jag vill eller inte. Återstår alltså bara att komma på hur jag gör henne på bästa sätt.

- Och efter närmare en timme av bildletande och skissande, tror jag att jag har en idé. Återstår att se om jag klarar av att förverkliga den. Första steget blir att ringa mamma och höra vad hon tycker om att jag tonar håret rött - sprayburkar är -så- bortslösade pengar på mitt hår, jag skulle behöva minst tre stycken för att det skulle se någorlunda bra ut. Sedan ska jag börja leta tyg, och smink, och se om det finns ett bättre sätt att ordna stygn på huden än att måla med spritpenna. Mwaha, nu börjar jag röra på mig i alla fall. Det är bra, jag har varit stilla alldeles för länge.

Akvarellpennor.

Jag tycker om mina akvarellpennor. Jag borde använda dem oftare. Det är.. lugnande. Problemet är väl att jag så sällan har någonting att måla.
Jag vet inte om jag vill döda eller gråta. Nu är jag ganska lugn, dock. Att måla hjälpte, och att prata med Storebror, och att allmänt göra ingenting särskilt. Men det där mötet knäckte mig ganska mycket. Jag går helt klart inte till skolan imorgon. Seriöst, vem skulle inte få ont i huvudet av att lyssna på den där människan? Okej, jag erkänner, hon var vettig för att vara studierektor. Men hon hakade fortfarande upp sig på saker.
"Hejdå gumman, ta hand om dig, hoppas du blir bättre."
Åt helvete med dig, jag har knappt sett dig förut, och ändå försöker du behandla mig som en älsklingsdotter?
Förbannade studierektor.
Kuratorn verkade ganska vettig däremot. Jag funderar på att prata med henne någon gång. Bara för att. Men jag vet inte om jag orkar.

Just nu orkar jag inte särskilt mycket. Jag ska nog lägga mig och sova en stund. Det är ungefär allt jag klarar av. Jag får väl vara vaken inatt eller något.



(Men egentligen vill jag inte alls sova, jag vill bara glömma. Och jag kommer inte på något annat sätt att avleda mina tankar. Jag vet att ni läser det här, vänner. Om någon av er inte har bättre saker för er får ni hemskt gärna ringa mig. Så mycket som möjligt, när som helst, men framför allt ikväll och inatt. Jag orkar bara inte ringa upp någon av er själv, jag är alldeles för uppgiven just nu.)

Mörkrädda.

Vi är dumma, dumma, dåliga och mörkrädda. Men det gör inte så mycket, för vi har kul ändå. Vi gick till Södersjön idag istället för igår - det gick fint det också. Jag vill också ha en sjö, sjöar är bra. Men den närmaste är väl Judarn, och där är det nästan alltid en massa människor, dumt nog. Trots det borde jag ta mig dit lite oftare. Nå, jag gissar att jag kan släpa med mig Kersty dit någon gång innan maj och prova våra huldror litegrann, det skulle kunna vara kul.
Jag har té. Och choklad. Och musik. Och känslan av hans fingertoppar kvar mot min rygg. Och en svenskauppgift att bli klar med till imorgon. Och jag vill studsa omkring. Jag vill
springasnurradansavirvla med älvor och diser och irrbloss över ängar
inte sitta stilla. Samtidigt är jag trött, och vill bara sova. Jag ska nog inte vara uppe särskilt länge inatt. Jag har trots allt en ElevVårdsKonferens att se fram emot imorgon. Doh.

Envishet.

Jag har fortfarande inte varit i skolan idag, men jag är på lika jävla dåligt humör ändå. Jag hatar huvudvärk, jag hatar att jag är envis, jag hatar när folk inte förstår vad jag menar, och jag hatar när fel människor bryr sig.
Jag är så oerhört trött. Men jag tänker inte sova förrän allt hopp är ute. Sheisse, vilka dramatiska forumleringar. Men jag orkar inte ändra dem, jag är som sagt trött. Jag orkar inte längre tänka på vad jag häller ur mig, orden snubblar över varandra i sin iver att synas på en skärm. Där ingen förmodligen bryr sig om att läsa dem i vilket fall, men det bryr de sig inte om, och jag orkar inte heller bry mig.
Fast problemet är ju att jag faktiskt gör det. Jag bryr mig, massor. Annars skulle jag inte gnälla över det som jag gör. Dumma jag. Nu igen. Ljus, ljus, stearinljus i mörker, månen är skymd bakom molnen inatt, rökelsen utbrunnen. Spegel, spegel, säg vem som vackrast i landet är? Inte är det jag, jag är möjligtvis dummast, men förmodligen är jag inte extrem på något vis, utan mittemellan, lagom, vad det än gäller. Åh, jag hatar det.
Det är ganska mycket som saknas på min vägg. Jag vet vad jag ska tvinga folk att göra när jag träffar dem igen.

Chokladdoftljus.

Jag hittade det idag. Mys. Ett till mig och ett till Johanna, som hon kan ha när hon lyssnar på braig musik. Mhm, det är bra. Mycket bra.
Har inte varit i skolan än idag, och det är förmodligen därför jag är på gott humör. Måste dock gå dit om fem minuter eller så. Oh, jag älskar tandläkartider och håltimmar - tillsammans gav de mig anledning att slippa hela förmiddagen i skolan. Och Johanna hittade mig när jag köpte ljus, så nu har jag pratat med henne idag igen. Trevligt värre. Jag borde plugga engelska, eller, i alla fall titta igenom uppgifterna jag borde göra. Men jag antar att jag hinner det på so-lektionen. Min klass ska ha prov, men jag får ha det nästa vecka. Ganska snällt, med tanke på att jag missat mer än en hel veckas undervisning. Lite småjobbigt att plugga in allt över en natt.
Ah, ljuset doftar verkligen choklad. Underbart. Jag skulle vilja stanna hemma nu. Läsa, lyssna på musik, skriva. Jag vill verkligen skriva. Men... Om jag inte går till skolan är det långt ifrån säkert att jag kan åka någonstans i helgen. Å andra sidan gör mitt huvud ont. Nu igen. Mrw, jag hatar det. Det känns som att jag stannar hemma. Jag hatar när det börjar göra ont sådär helt utan anledning. Det finns ingenting mer irriterande. But, oh well, guess I'll just have to live with it. At least I've got a chocolate-scented candle. Ah, you've got to love it.

S'entrelacer.

(Kvällens alster.)

I månskenet vaknar älvorna.

En drottning klädd i svart. Hon saknar-saknade-saknad, hon känner saknad, eller är det hon som saknas? Han är för långt bort, sedan länge försvunnen i dimslöjor och disvirvlar. I den stund hon inte längre kunde urskilja den gestalt hon så väl kände, bytte hon sin vita skrud mor sorgeklädsel, le chapeau noir.

I dimman dväljes andarna.

Kalla fingrar, fuktiga fingrar, lindar sig kring hennes vrister, slingrar sig om varandra
s'entrelacer
i en aldrig upprepande dans, ändlös, sans fin. De lockar, de skrämmer, de hotar, de kallar, och de önskar ingenting hellre än att få grepp om henne, dra ned henne.

I underjorden sover änglarna.

Mjuka, lätta, fjäderlätta andetag från inom berg, de sover det nyfödda barnets lugna sömn, och de väntar på henne.

Contente.

Cd-skivor till Johanna. Eller, en i alla fall. Flumskivan blev det något fel med, dumt nog. Jag försöker igen när jag orkar.
Jasminté, hallonsaft, ljus och rökelse. Mys.
Jag trivs ganska bra för ögonblicket. Ovanligt nog. Dagen har inte varit överdrivet lyckad, även om den hade sina ljusare stunder. Men just nu trivs jag. Tystnad. Kyla. Jasmindoft. Stearinljussken. Och en måne som med lite tur skiner på min säng. Jag hoppas få sova i månsken inatt.
Det finns inte så mycket att säga, egentligen. Ännu mindre än vanligt. Men skrivklåda har jag, och den bryr sig inte om sådana små detaljer. Jag skulle behöva inspiration till en av mina små meningslösa sagor. Julle är dock inte online, som väntat så här dags på dygnet. Inatt får jag skaffa mig egna idéer. Eller, försöka.

Älvorna dansar i månskenet.


Jag saknar.
Igen.
Saknar-saknade-saknad. Ständigt.

Mais je suis assez contente.

Machinegun justice.

- Is gonna bring you back to me.

Not that you're gone, really. But anyway.


Jag har fått den där ovanan att blanda språk när jag skriver. Och när jag tänker. Och den enda anledningen till att jag inte gör det när jag pratar är att jag inte vill bli trackad för mitt kassa uttal. Det är svenska och engelska främst, men alla mina favoritglosor från franskan smyger sig in så ofta de kan. Attans.
Jag har fortfarande ont i huvudet. Grattis, Eva. Träningen var... ja, det gick i alla fall. Även om jag inte var med hela. Det är inte kroppen som ger upp, det är huvudet som inte klarar ljuden runt omkring. Gah, det irriterar mig.
Men jag har i alla fall haft utvecklingssamtal. Det var bara hemskt. Fruktansvärt. Jag var tvungen att ringa Storebror och gnälla lite så fort jag kom ut därifrån. Mrw. Och så har jag hälsat på Johanna, hon är sjuk nu igen. Hostan har kommit tillbaka - elaka mykoplasma! Men sjunga kan hon ändå, och spela gitarr. Hon har en så mysig röst. Jag blir nästan lite rädd för allt det kristna överallt, men det kan jag leva med - det är inte som att hon försöker förändra mig. Och jag har ingenting emot att sjunga sånger om gudar och änglar och annat - det är trots allt sånger, och jag skulle lika gärna kunna sjunga om djävular och demoner. Dock ska jag ge henne lite nya sånger att spela, tror jag, bara för skojs skull. Får se vad hon säger om det sen.
Just nu funderar jag litegrann. Antingen ska jag bada, eller prata i telefon. Bada har doktorn sagt åt mig. Å andra sidan är det mysigare när familjen sover, så det är tyst. Så det vill jag nog vänta med. Å tredje sidan, sover folk kanske redan. Eller åtminstone deras familjer, sånt händer. Och det är mycket, mycket dumt att väcka familjer. De har en tendens att bli sura. Så jag borde inte ringa folk heller.
Vad ska jag då göra? Jag borde inte sitta vid datorn, det har jag gjort tillräckligt idag - om ingen rolig människa loggar in, vill säga. Läsa? Ja, det är bra. The Golden Compass. Mys.

Chokladsås.

Vi är sämst egentligen, men vi har i alla fall kul. Efter att ha försökt komma på vad vi ska äta till frukost i närmare två timmar, bestämde vi oss för glass med maränger och chokladsås. Vi funderade på att vara duktiga, men det gick åt helvete. Och det gör inte så mycket, när man tänker efter. Jag dissar lätt hur många silverlajv som helst för en sån här helg. Vi gör ingenting vettigt, och vi är dumma, dumma och dåliga, men vi har kul. Jag menar, hur dumt är det inte att baka sockerkaka till frukost? Det gjorde vi igår.
Fast Martinen är dålig på att blogga. Han tänker för mycket. *mena*

Dock har han skrivit i en av mina gamla "Mina vänner"-böcker. Vi råkade hitta dem. Det är alltid kul att läsa om en massa år. Precis som dagböcker. Jag låter ännu en människa läsa min senaste dagbok - den där det faktiskt står saker som spelar roll.
Är jag dum i huvudet? Ja. Förmodligen. Men det gör inte så mycket.

Vi köpte geléhallon igår. Jag ska skicka några av dem till folk - men för att folket inte ska veta om det i förväg, tänker jag inte berätta vem. Ha!
Men, jag ska i alla fall skicka dem. För att Immpulsen med geléhallon är übersöt.
http://immpuls.se/omg1/gelehallon.htm

Éventail.

Jag gick nyss sönder. Igen. Helvete. Varför kan de inte bara sluta bry sig? Jag orkar inte lyssna längre - är det någonting jag mår dåligt av är det att lyssna på dem, när de sitter där med tårar i ögonen och säger att de bryr sig. Jag vill inte. Vill inte.


I am crying.
But my brother is not here. And I am the one in chains.

50k.

Plot, here we go. During november I am supposed to write a novel containing at least fifty thousand words. Yeah, worth a try.
Och det här är så illa. Jag tänker till hälften på engelska sedan igårkväll. Skriver också, för den delen. Men nu har jag i alla fall en plot till min novell, och jag är ganska förtjust i den. Jag köpte ett nytt skrivblock idag, och braiga pennor. Jag väntar bara på november, så jag får börja skriva.
Innan dess lär jag hinna ändra min plot minst tre gånger. Men det gör inte så mycket. Huvudsaken är att jag har någon sorts inspiration.

Hälsade på Christian idag igen. Inte varit i skolan på hela veckan, och inte heller idag, så varför inte. Jag behövde nog någon vettig människa att prata med, och en kram. Jag var på mycket bättre humör efteråt i alla fall - såpass gott humör att jag vågade sätta mig på lava en stund, och det var där min historia började växa fram. Det är värt ett försök, som sagt. Jag har inte direkt någonting bättre för mig, så jag kan lika gärna skriva. Skriva är bra. Även när det inte blir någonting vettigt av det.

Épine.

Igår var en ovanligt produktiv dag, egentligen. Till skillnad från idag. Jag har visserligen skrivit franskaprov, men jag orkade inte ens försöka vara seriös - med ord som mitrailleuse, tuer, boîte en verre, immeuble, promenades romantique dans la forêt, gaûtrier... Allt förmodligen korrekt stavat och böjt. Så jag kommer få MVG för det - och sedan kommer jag bli skickad till psykologen. Men det kan jag leva med. Det blev ungefär lika förvirrat som jag känner mig, så det är väl lika bra. Jag avskyr huvudvärk, det är svårt att tänka klart. Konkreta tankar är inga problem - jag vet att sans fin betyder oändlig, att les nuites blanches är sömnlösa nätter. Däremot är det väldigt svårt att reda ut saker jag inte vet. Saker jag tror, anar.

Jag skrev igår. I blod. Mitt blod, med stålspetsar.
Jag kände för det, bara.


Comme une raie du sang, je veux peindre le ciel et la terre, tout rouge.

Luftbubblor.

Jag tycker om när ett vattenglas fått stå utan att man petar på det en stund, så man ser de små luftbubblorna som vastnar mot glaset. Jag bara tycker om det. Och jag tycker om Thåström, jag tycker mycket, mycket, mycket om Thåström och hans röst och texterna som kunde varit skrivna om mig eller någon jag känner.
Min far har fått för sig att jag måste börja lägga mig vid midnatt. Så igår stod han och kollade att jag stängde av datorn då. Men det är inte som att jag sover bara för att jag inte sitter vid datorn. Jag läste En ö i havet. Den är grymt bra, egentligen. Nu blev jag sugen på att läsa de andra delarna också, så jag måste till biblioteket. Jag borde skaffa dem, det är dumt att ha bara första boken i en bra serie.
Jag borde också gå ner och hälsa på mina morföräldrar och fika.

- Man har väl talang på att bära koppar efter konfen. Bara fyra stycken är inget problem att ta i en hand.
Nu ska jag lura hit Marcus. Alltid kul att träffa människor, och vi hade planerat att ses idag i vilket fall. Han ska få hjälpa mig att plugga franska till imorgon, när vi har den skriftliga delen av provet. Jag borde kolla upp lite braiga uttryck och sådant jag kan använda till uppsats-delen - för det lär finnas en sådan. Jag använde de flesta av mina flummiga idéer till förra provet, så jag måste hitta nya.

Högvakt.

Idag har jag hälsat på Christian. Och dräggat runt med Jocke. Och det lär jag göra imorgon också. Gärna för min del, jag tycker om båda två.
Annars försökte jag gå på filmkväll med konf. Gav dock upp ganska snart - jag insåg att jag var för trött för att vara trevlig att umgås med, och att även om jag tycker om dem alla, är de flesta inte min sorts människor. Så är det bara. Kvällens höjdpunkt var väl när jag insåg att Rasmus hade en flaska cider jag kunde hjälpa till att dricka upp, men annars hände inte mycket.
Nu har jag i alla fall kommit hem, druckit té med min mor, fått löfte om ännu flera ljus. Och jag är oerhört trött. Börjar visserligen piggna till nu, men det är förmodligen bara en illusion. Jag borde sova snart
-jag hatar att sova ensam-
egentligen, får väl se hur lång tid det tar innan jag faktiskt går och lägger mig. Jag har ingenting att göra, om jag ska vara ärlig, så jag skulle lika gärna kunna sova. Jag har bara ingen lust.

Du springer över tundran och skriker högt, när du vet att ingen annan ser.
Du vandrar längs järvägsspåren du älskar, och vinkar på tågen och ler.
Sedan sätter du dig på ett café någonstans och bjuder dig själv på té.
Varför är du så tyst?



Jag är dum i huvudet.
Eller, alltså. Ungefär lika dum i huvudet som vanligt. Varför skulle jag inte vara det idag också?

Rakka.

Jag faller förfaller flicka gråter inte mer flicka minns inte mer flicka faller.

Och jag märker det knappt själv. Kom halvvägs till skolan idag innan jag insåg att jag borde duscha, borsta håret, borsta tänderna, klä på mig vettiga kläder, och äta frukost, och att vad har hänt med min självrespekt när jag faktiskt är på väg att gå ut såhär, utan en chans att göra någonting åt det förrän om massor med timmar?
Så jag gick hem igen.

När jag till och med låter kroppen förfalla så grovt, då är det illa. Jag börjar tappa greppet mer och mer. Jag hoppas att jag lyckas ta mig upp igen - eller att någon fångar mig när jag störtar mot avgrunden.
"Eva, går du till nästa lektion då? Ska du inte duscha och så nu då, så du kan gå till skolan sen?"
Jag hatar att hon fortfarande är hemma. Är det inte dags att bli frisk nu, så jag får en chans att slappna av? Det är svårt att inte vara paranoid när man vet att hon springer omkring i huset, kan höra allt jag säger genom väggarna, kan komma och öppna dörren när som helst. Jag tycker egentligen inte om att ha dörren stängd. Det är ett försök att lura mig själv att jag är säker, att jag är ensam, att ingen kan komma åt mig. Men det lyckas inte särskilt bra. Även om man skriker "Nej! Försvinn!" när de knackar på dörren, har själva knackningen redan förstört allt. Skriket förstör bara ännu mer, så jag brukar inte skrika så mycket. Det är bara att acceptera, har jag lärt mig. För oavsett vad jag säger, oavsett vad jag gör, fortsätter de. Och jag hatar det.

Jag skulle så gärna vilja släppa allt. Bara ignorera allt de säger åt mig att göra. Idag skulle kunnat vara en bra dag. Vakna sent, duscha för att vakna ordentligt. Dra in till stan och driva omkring, gå vilse och se var jag hamnar, med två block och ett pennskrin i väskan och neka alla samtal hemifrån. Det var länge sedan. Länge sedan jag gjorde någonting bara för min skull, tror jag. Jag gör saker som jag tycker om ibland, men oftast är de minst lika mycket för någon annans skull. Det var länge sedan det var bara jag, och samtidigt är jag ensam alldeles för ofta. Det är förvirrat, men så uppenbart, på något vis. Den här helgen är redan fullplanerad, liksom nästa. Och jag tror inte att jag vill svika så många förväntningar på en gång.
Jag vill ha någon som fångar upp och förvandlar mina tårar till diamanter - för jag är ingen ängel, och mina tårar blir kol när de når marken.

Lajvplanering.

Lite halvt, sådär.
Har hittat någonting som verkar jättemys i maj nästa år. Jag ska förhoppningsvis spela huldra, och Kersty kanske följer med. Det kan bli über.
Provet idag gick... Inte alldeles åt helvete. Det kanske till och med gick bra - det får vi se. På engelskaprovet förra veckan fick jag tydligen mvg. Inte så konstigt, med tanke på svårighetsgraden. Skulle inte förvåna mig om hela gruppen hade mvg - de jag frågade hade det i alla fall. Seriöst trodde jag att ett engelskaprov på a-kursen skulle vara svårare än ett läxförhör i trean. Jag kanske överdriver litegrann, men det är inte mycket.
Jag funderar väldigt mycket på att ta med gitarren imorgon. Vi har ju musik i vilket fall. Och sedan blir det scoutdisco. Kerstin ska i alla fall dit, och Tord, och Lotten. Och förhoppningsvis en massa annat roligt folk. Kan bli bra, man kan hoppas. Om inte annat får jag träffa en storebror på lördag, och konfare. Det är typiskt bra.
Med lite tur blir det en vettig helg.

Only ashes.

Och om någon trodde att det var enkelt att hitta bilder på huldror, kan jag berätta att ni hade fel. I alla fall om det är kläderna man är ute efter - de flesta tycks vara klädda i löv och blommor, eller inte klädda alls. Mrw.
Nå, de som -har- kläder på tycks vara främst rödklädda - förutsatt att det är den här sortens huldra som arr letar efter. Det borde jag kolla upp, men om inte annat är det här ett roligt tidsfördriv. Bilden däruppe är min favorit hittills, tror jag. Rött och vitt, mhm, känns ganska bra. Får fundera på det där.

Trasig.

Min handled gör ont när man försöker bära saker eller så med den. Den högra. Dumt. Men jag kan skriva på ett tangentbord iaf - hoppas jag klarar att skriva för hand imorgon, annars blir det jobbigt i skolan.

Jag är så glad att jag valde bort kören. Hade jag gått dit, skulle jag ha missat dagens svenskalektion. Jag älskar att ha en bra svenskalärare. Fick höra/läsa en text om två ungdomar i Sarajevo. Bara den texten var ganska härlig - inte alls skriven på ett sätt som jag brukar tycka om, men den var så stark att det inte spelade någon roll.
Och sedan skriva. Skriva dagbok för en av dem under belägringen.
"Min katt ser på mig. Jag tror att han förstår hur mycket jag saknar honom. Jag har inte träffat honom på snart tre månader, och det gör mig galen."
Jag älskar den sortens uppgifter. Alla andra satt villrådiga, jag bara började skriva. Det brukar vara det som är knepet - att bara börja skriva. Man kan alltid stryka hälften senare, men har man bara kommit igång brukar resten ordna sig. Hm, ingen svenska imorgon, dumt nog. Får väl bli klar på fredag. Ibland tycker till och med jag om skolan.

Jag känner för att skriva.
Någon som har lust att ge mig idéer till en saga eller så?

Tondöv.

Högstadiekören? Njäe. Vore kul, vore grymt kul. Men den här terminen tränar man bara för luciatåget - och det känns inte som min grej, riktigt. Inte om det innebär att jag missar svenskan idag, för vi har blivit lovade någonting kul. Jag lär lacka ur på alla idioter som gått med i kören bara för betygens skull i vilket fall. Orka.
Dock borde jag ta med mig gitarren idag, bara lämna den till Charlotte, så jag får den stämd, så jag kan spela snart. För tillfället är det enda stämda instrumentet här hemma pianot - och jag skulle älska att sitta där och spela lite mer eller mindre seriöst, men det skulle nog inte min familj som försöker se på tv i samma rum. Mrw. Och det är inte som att jag kommer hem först någon dag i veckan, och det är inte som att jag vill sjunga i det här huset om någon annan kan höra det. Jag vill ha minst en stängd dörr emellan mig och resten av familjen.
Och nu har jag råkat lova att jag ska lära mig spela flöjt. Det vore iofs kul att kunna, så, varför inte. Men ändå. Dessutom har jag fått ett ryck och försöker sätta melodi på några av mina dikter. Illa, illa - jag börjar bli.. musikalisk? Nej, det är fel ord. Jag vet inte vad man ska kalla det, men det är illa. Ännu värre är det att antingen har jag verkligen lyckats hitta någorlunda bra melodier, eller så är jag totalt tondöv - och det första är inte särskilt troligt.

Ah, idag kan bli en bra dag. Svenska, franska, matte - och sedan hem innan träningen, där de uppenbarligen har saknat mig, att döma av hur mycket Marcus tjatar. Sedan hem och plugga religion inför imorgon, men det kan jag leva med. Det vill säga, om jag inte dissar pluggandet för Cybertown med scouter. Vi får se hur ont i benen jag har efter träningen.

Ehrm. Det ser ut som att jag fick ett ryck och skrev massor. Det börjar gå över nu, tror jag.


Och jag har regnbågssplitter i mitt tak.

Varm choklad med vispgrädde.

Nu, till sist, har deras oro börjat fastna på mig.
Om det är sant..
Jag vet inte vad jag kan göra åt det, om jag ska vara ärlig. Jag hoppas att hon klarar sig - men jag vet helt enkelt inte vad jag kan göra. Jag måste utgå ifrån att hon ber om hjälp, eller på något sätt visar att hon vill ha den ifrån mig - annars kan jag göra allting värre.
Min älskade lilla syster.
Jag vet inte vad jag kan göra. Jag kan bara hoppas att hon är stark - eller får hjälp att vara det.

Det är inte sant hur många som vill ta livet av sig, egentligen.
Och ännu fler tycks skada sig själva. Jag kan räkna upp nio utan att tveka. Det är så fel. Vad är det för värld vi lever i, när människor inte vill leva?
Det är så oerhört fel.

Spricka.

Jag tog ner lite mer än ett år från väggen.
Det blev tomt. Alldeles för tomt. Så jag satte upp det igen, året. Men bara de bitar jag vill minnas, de som betyder någonting,
-jockeskaljohannachristianviktorjohankerstinanitaochalltjagvillminnas-
de som spelar roll.
Vissa bitar har suttit där länge, länge, andra är helt nya. Men... jag tycker om att ha dem där. Just nu.

Lämnad.

Oh, underbar helg. Jag har en tam Martin som jag brukar mata med glass och pangkakor. Då blir han glad och skrattar jättesött. Och så kan han bära saker åt en, eller se på film med en, eller lyssna på skum musik med en, eller krama på en. Det är jättebra att ha en tam Martin. Alla borde ha det.
Fyra avsnitt kvar av Kiminozo. Kattungesången var i nian. Den vill jag lära mig, men det kan bli lite jobbigt. Nåväl. Det är läskigt att jag känner igen mig så mycket i Mitsuki - inte hela tiden, men då och då, och det är illa nog. Men, jag antar att det inte är så mycket att göra åt saken i vilket fall, så det kvittar.

Crucify my love - if my love is blind
Crucify my love - if it sets me free



Egentligen har jag inte alls en tam Martin. Jag tror inte att han är en sådan som kan tämjas - jag hoppas att han inte är det. Men han är min för tillfället, och jag tycker om min kedja kring hans hals.