Löften.
Det där med att sova ensam är ganska märkligt, eller kanske inte ändå. Jag är sällskapssjuk, närhetsberoende, det vet jag. Men ändå - just när man ska sova är det någonting speciellt. Det behöver inte vara en pojkvän, en god vän i allmänhet går minst lika bra, även om det inte riktigt är på samma sätt. Bara det att veta att man ligger bredvid någon man litar på - och man vet att de är där, man hör deras andetag, kan ana ett ansikte i mörkret om man öppnar ögonen. Det är en speciell känsla. Är det en pojkvän kanske man dessutom har hans armar runt sig, eller använder hans bröstkorg som huvudkudde. Det är typiskt bra. Som sagt, jag är närhetsberoende. Jag tycker om känslan av hud emot hud, läppar mot läppar, allt det där. Men det behöver inte alls vara nödvändigt, även om jag gärna tar emot det när jag har chansen. Jag kan klara mig långt på en vanlig kram. Man borde kramas mer. Man blir glad av kramar.
Jag skrev en dikt idag. Det var länge sedan sist. Den finns på Sockerdricka. Jag slänger upp den här när jag orkar och känner för det.
Och jag träffade Nano-folk idag. Seriöst, de flesta var verkligen den klassiska bilden av en wannabe-författare, kändes det som. Lite illa. Det var väldigt mycket esteter, finniga ansikten, runda glasögon.. Ja, ni fattar. Som sagt, det kändes lite illa till en början, men de verkar trevliga. Kan väl inte säga så mycket än egentligen, men de verkar trevliga. Jag antar att jag mest blev förvånad över att så många verkligen gick att passa in i klichéer och stereotyper - man tycker annars att jag borde vant mig vid att se nördar, men det var väl det som var grejen, jag trodde inte att jag skulle se dem här. Oh well. Nu väntar jag bara på november. Mrw, jag vill skriva.
I would like to tell you the story about a woman. Her name was Lady Joanna, and she was a Ninja at nights, and sometimes in daylight too. She was cool.