Thursday, September 29, 2005

Förgiftad.

"I need you calling and use needles and pins
I wanna hurt you just to hear you screaming my name"


Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt de raderna för mig själv. Tänkt att det är sant
-skrik, för fan, säg att du vill ha mig-
och att det stämmer. Jag vet inte hur många gånger.
Men jag tror att det är slut på det, liksom på så mycket annat. Allt vi hade var inte perfekt, långt därifrån, och vi var absolut inte lika. Men det gick ändå, på något vis. Motsatser dras till varandra
-yin - yang, ljus - mörk, vit - svart, yin - yang-
och allt det där. Nå, den teorin fungerade ett tag i alla fall, men uppenbarligen höll det inte i evigheter. Nu försöker vi med lika barn leka bäst istället. Värt ett försök, helt klart, för roligt har vi. Men frågan är, om man nu har svårt att stå ut med sig själv ibland, kommer man då stå ut med någon annan som är likadan? Jag vet inte, jag vet inte mycket, om man tänker efter. Men vi ger det ett försök, och vi hoppas. Hoppas är bra, det kan man alltid göra. Imorgon får vi en chans att se hur det går.

Jag har haft engelskaprov. Jag trodde att jag skulle dö, inte pluggat. Och man inbillar sig att A-kursen ska vara någonting där man måste kämpa i alla fall litegrann. Men, uppenbarligen inte. Det påminde om ett sånt där prov de brukar ge en oförberett. Inga problem alls. Jag kanske missade på några glosor, men det lär vara det enda. Jag blev färdig först, och jag dog inte särskilt mycket. Tog inte ens en timme. Heh. Men, lätta prov är alltid trevliga.

Hum. Nu, ensam hemma i nästan entimme, skulle jag tro. Trevligt värre. Undrar vad vi ska hitta på?

Tuesday, September 27, 2005

Nyckelpiga.

Jag önskar att folk ville tala om för mig vad som händer, för en gångs skull.

Och om någon undrade har jag idag bestämt mig för att lämna Catahyas styrelse. Jag skriver det här för att inte kunna ändra mig om någon börjar tjata. Inte för att någon lär bry sig.

Seg.
Kaffe vore bra. Bara vänta tills alla hunnit somna. Sedan ska vi dränka oss i socker och koffein. Det har vi lärt oss av storebror.

Imorgon skulle vi kunna ha nya Zapatalinnet. Det var ganska trevligt. Men vi får se. Det verkar lite småkallt. Fast det kanske jag kan leva med.

Ikh. Imorgon ska jag städa, bestämde jag nyss. Det ser förjävligt ut här. Det kanske inte är så jättesmidigt att ha datorn på golvet ändå. Men, jag tror att jag ska städa ordentligt, dra ut alla sladdar och flytta omkring grejer och lite så. Om jag orkar.

Jag börjar bli trött. Men innan jag sover blir det någonting att dricka, rökelse, och ett försök att få färdigt mitt reportage till svenskan.

Snäckskal.

Jag har lagt märke till att folk frågar mig hur jag mår. "Jag läste din blogg, mår du bra?" ungefär.
Saken är den att om jag skriver ner det slipper jag ha det i mig. Det är därför det ser så hemskt ut. I själva verket mår jag nog inte sämre än någon annan - jag bara låter bli att behålla allting inuti mig.

Shopping med Kersty idag? Jo, låter bra. Borde hitta roliga kläder. Ska leta igenom Saturn Return och Zapata, så får vi se vad jag kommer hem med.
Idag blev det en hel del övertrötthet och nästan-somnande på lektionerna. Och en del klotter, och ett matteprov som nog gick ganska bra. Åh, så roligt man kan ha det. Eller inte. Men jag överlevde.


- Och Eva kommer hem med två skumma tröjor, en fotlänk och en nyckelpiga. Dessutom på ganska gott humör, och med ännu en sida klotter i kollegieblocket. Underbart.
Jag tittade förbi Sjätte Tunnan - det där medeltida värdhuset, eller vad de nu kallar sig. Det var grymt mysigt där. Nu vet jag var jag ska börja hänga på kvällarna. Kanske. Bara för att det vore kul.
Jag kom på att Gamla Stan är jättemys på kvällarna. Jag hade nästan glömt bort det.
Och jag kom på att det blir så mycket mysigare om man har någon att prata med. Valfri storebror, till exempel.

Sockerbit.



Jag borde sova. Genast.
Och hoppas att jag får några kramar imorgon. Blir så väldigt många att förstöra annars.

Sunday, September 25, 2005

Shishi.



Crucify my love - if my love is blind
Crucify my love - if it sets me free
Never know, never trust
That love should see a color
Crucify my love - if it should be that way



Mrw. Eva hemma. Eva.. glad, men något vemodig. Delvis skyller hon på X-Japan, och den underbara musiken. Men mest är det nog för att hon avskyr att behöva lämna människor hon tycker om. Ja-a, det gör hon. Men det var grymt bra att vara där. Man känner sig inte riktigt lika ensam när man fortfarande kan känna någons läppar mot sin panna. Man känner sig inte riktigt lika övergiven när man fortfarande kan ana någons armar om sig
-jag tycker om min kedja kring din hals-
och någons röst fortfarande ekar i huvudet. Så är det bara.

Love everlasting fades away
Alive within your beatless heart


Håret är trassel. Jättetrassel. Det borde redas ut, därefter tvättas och borstas igen. Rökelse borde tändas, jasminté borde tillagas och drickas. Och jag borde skriva massor. Inte skrivit på flera dagar - jag lär ha massor att få ur mig när jag väl sätter igång. Jag gissar att det blir många skärvor inatt.



I am a
True Neutral Human Bard
Alignment:True Neutral characters are very rare. They believe that balance is the most important thing, and will not side with any other force. They will do whatever is necessary to preserve that balance, even if it means switching allegiances suddenly.
Race:Humans are the 'average' race. They have the shortest life spans, and because of this, they tend to avoid the racial prejudices that other races are known for. They are also very curious and tend to live 'for the moment'.
Primary Class:Bards are the entertainers. They sing, dance, and play instruments to make other people happy, and, frequently, make money. They also tend to dabble in magic a bit.


*host*
Okej, jag föll för frestelsen att göra testet jag också. Men jag gillar nog mitt resultat. Det känns lite jag.
Ikh, jag är dålig på té. Lät det dra för länge nu igen. Mrw, måste vänja mig vid att det nya téet blir jättebeskt.

Thursday, September 22, 2005

Miraklet.

Oh, Di Leva. Jag har sett Di Leva. Och det var bara någon timme sedan. Det var balsam för mina tankar, precis vad jag behövde.
(Det jobbiga var när jag stod så att jag hade en människa i Sverok-tröja och hans flickvän i synfältet. De såg ut att tycka om varandra. Jag flyttade på mig. Jag behöver ingenting sådant för att känna mig ensam - det klarar jag så bra ändå.)
Jag saknar verkligen någon att krama, någon som håller om mig. Jag vill se på Kiminozu - jag vill ha någon som kan hålla om mig när jag gråter. Jag vill inte gråta ensam, jag vill aldrig gråta ensam, jag vill aldrig vara ensam mer. Och nu när jag skrikit iväg min önskan till rymden tillsammans med en massa människor jag inte känner - då måste den väl gå i uppfyllelse, inte sant?
Inte sant?

Chiisai koneko-chan. Koneko-chan. Eba-chan. Sadako-chan.

- Och jag tror att jag, sakta men säkert, är på väg att bli galen. Uppriktigt galen.

Vanitas.

Är någon egentligen att lita på?

Jag tror inte att jag är det. Jag menar, jag skulle inte våga lita på mig. Jag är alltför vildsint och obetänkssam, men framför allt är jag svag. Jag vet inte om jag skulle stå fast i en pressad situation av något slag. Jag är svag, så är det bara. Men jag har åtminstone insett min egen svaghet - och det är väl än bra sak, om inte annat. Det är en början på vägen till styrka.
Hoppas jag.
Men i vilket fall har du fortfarande bara dig själv, flicka lilla. Du borde ha vant dig vid det här laget. För man kan aldrig lita på att människor finns kvar - även om de alltid skulle göra det som är bäst för dig, betyder det inte säkert att de finns kvar. Och det vet du. Och ändå fortsätter du att lita på folk, lita på andra alldeles för mycket, lita på andra istället för på dig själv. Trots att du vet att de sviker dig, förr eller senare.
Dåraktiga flicka.

Jag har aldrig varit vidare klok, tror jag. Alltid varit ganska dum i huvudet. Jag menar, visst har jag läshuvud och begåvning så att det räcker. Men klok har jag aldrig varit. Jag är en sådan som gör dumma saker, gång på gång, utan att lära mig av mina misstag. Jag gör dumma saker
-joelgustavmartinmickejohanmartinrobinsebbe-
och jag gör det medvetet. Och jag gör om dem, gång på gång. Jag litar på människor
-sarasoffecarronicoannasaraingridochsåmångaandra-
bara för att bli sviken. Och jag gör det gång på gång.
Sådan är jag. En idiot, kan tyckas. Men jag måste erkänna att jag trivs ganska bra med det, i allmänhet. Jag tycker om att vara jag. Ibland önskar jag att jag var annorlunda, men i allmänhet tycker jag om mig, och jag skulle i vilket fall inte vilja vara någon annan. Jag önskar snarare att jag var... bättre, rent allmänt. Starkare, säkrare. Det vill jag vara, och jag jobbar på det. Vi får se hur lång tid det tar.

Wednesday, September 21, 2005

Höstdepressioner.



Det är tända ljus på skrivbordet och en fallen ängel på ritblockets uppslagna sida. Bläckfläckar på fingrarna, chokladsmak på läpparna. Utbrunna rökelsestickors aska virvlar i vintervinden som släpps in igenom evigt öppna fönster, faller på en kudde ännu fuktig av tårar. Träden fylls med färg i samma takt som vi svartnar. Inte förrän de vissnat kan snön börja falla, utom oss och inom oss. Den rena, vita snön täcker allt, lurar vissa att allt är bra, medans andra vägrar att tro det. Och vilka hade rätt, när den sedan smälter bort och ånyo avslöjar ett kaos - mer eller mindre läkt. Vilka hade rätt - hade de inte alla rätt, på sitt eget vis? Läker inte såren lättare hos den som tror på helande? Skulle inte vilken gud som helst vara mer ivrig att rädda den som tror på henne?
Förskoning, försoning. I mörkret är vi alla lika. Svärtan fyller oss och isolerar oss - men förenar oss samtidigt. Ty alla kan vi förstå den andres mörker först sedan vi upplevt vårt eget.
Och det är ett mörker utan like, ett mörker fyllt utav färger och ljus. Men trots ljus och färger är det ett mörker, ett mörker som lägger sin slöja över allt. Ett mörker som inte ens månskuggor kan jaga på flykten mer än korta stunder. Ett mörker som inga änglatårar kan skölja bort, ett mörker inga irrbloss förmår lysa upp. Ett mörker där syndare dväljs i avgrunder där du faller, faller, utan slut. Där rosorna i snön sedan länge har vissnat, där strimmor av blod färgar ekarnas löv. Där stjärnstoft bara är sagor, där alla speglar är krossade, där alla drömmar splittrats. Där regnbågen mist sin lyster, där stjärnor brunnit ut, där is är smutsig, grå, grumlig och sorgerna färgat av sig på snön.
Där alla änglar är gråvingar, med en gloria av ståltråd
-en sådan som pappa gjorde åt dig när du var liten, och lindade med luciaglitter-
och trasiga dräkter.
Sådant är mörkret inom oss. Och det växer i takt med att trädens färger skiftar från grönt till gult, rött och orange. Höstens färger, höstens mörker. Svarta sorgeslöjor lägger sig också över höstlöven. Är du sorgeklädd inuti, ser du världen genom ett svart flor på din hatt, och du vågar inte röra vid någon med dina svartbehandskade händer, av rädsla för att de ska färga av sig. Du vågar inte röra vid någon som inte själv bär handskar.

Trots det, är allt du egentligen vill att någon lyfter undan hattens flor och kysser dig med läppar som inte bär svart läppstift, ser dig med ögon utan kajal i kanterna.
Bara de inte lägger över dig ännu en slöja efter en kort stund av färg.

Ty alla kan vi förstå någon annans mörker först sedan vi upplevt vårt eget.

Tuesday, September 20, 2005

Golv.

Jag har flyttat ner skärm, mus och tangentbord. Och mina kuddar, och mitt täcke. Så nu sitter jag på golvet och skriver. Det är ganska trevligt, det var ett tag sedan. Egentligen flyttade jag ner allting för att jag ville kunna ligga ner och se på film, så att jag skulle kunna somna ordentligt. Man får så lätt ont i ryggen av att somna sittande.
Nå, somnade gjorde jag i alla fall, precis som planerat. Mononoke Hime har ett härligt ljud - vacker musik blandat med japanska. Jag sov nog i tre timmar eller så innan någon väckte mig. Också ett sätt att tillbringa eftermiddagen. Nu funderar jag på att äta middag - det börjar kännas som en bra idé, men jag är egentligen inte särskilt hungrig. Varför ska mat vara så nödvändigt jämt? Men jag antar att jag behöver det.
Jag skulle verkligen, verkligen vilja ha någon att prata med. Bara ligga på någons säng och drägga, prata om allt och inget. Det var alldeles för länge sedan, tror jag. Så blir det alltid, det blir alltid alldeles för länge sedan. Jag undrar varför, egentligen. Det är inte som att det är särskilt mycket som krävs. Men alla har alltid alldeles för mycket att göra, det är så det går till i vår värld. Du måste hinna göra så mycket som möjligt nu, så att du kan arbeta så mycket som möjligt när du blir vuxen, så att du kan få en massa pengar när du blir gammal.
Men när du blir gammal, vad ska du då göra med dina pengar?
Det är där någonstans problemet ligger. Jag vet inte, men jag misstänker att man vill göra mest saker innan man fyllt tjugo. Men då dränker de en i saker som måste göras. Obligatoriska saker. Plikter, måsten. Och innan du vet ordet av har dina drömmar förpassats till ett mörkt hörn i din garderob - du vet, det där hörnet där barndomens lekar och nallebjörnar ligger bortglömda. Det är så det går till i vår värld.

När alltför många drömmar krossats, sticker skärvorna hål på de nya som föds.
När alltför många vingar trasats sönder, växer inga nya ut.


Är det så konstigt att det cyniska i mig fått mer plats ju äldre jag blivit?

Regnbågens nionde färg är Saknad.


En gång fanns det regnbågstroll i världen. De var små luddiga, fluffiga saker. Om dagarna lekte de tillsammans med de glittriga fnittren och den vilda röda glädjen, om nätterna sov de bland molntussar, under stjärnor, och det silvervita lugnet vakade över dem. Men även om trollen trivdes mycket bra med att leka, åka rutschkana nedför regnbågen och sova bland molnen, hade de en mycket viktig uppgift: Att måla regnbågen.
Regnbågstrollen brukade då och då studsa runt för att samla färg. De tog den ifrån skogar och himlar, stenar och blommor - men de tog så lite, så lite att det knappast märktes. Färgen samlade de i små glasburkar med lock på, som de bar i en lila ryggsäck för att inte tappa dem. Det kunde ta dem flera veckor att fylla alla burkarna, men det var det värt. När väl samlandet var klart var det nämligen dags för det som alla regnbågstroll tyckte allra bäst om. De greppade tag i varsin liten pensel, satte på sig en toppluva. Och så började de att måla.
Där var massor utav troll, och alla hade de varsin färg och målade så glatt - för regnbågen har många fler färger än sju, om man bara vill se dem. De målade ett lysande, blänkande, strålade valv utav färger och ljus, och över alltihop målade de Längtan, för att alla som trodde på det skulle kunna vandra över regnbågen till den som fanns på andra sidan.



(A tribute to Peter Pohl och hans Regnbågsböcker. Älska dem.)

Monday, September 19, 2005

Huvudvärk.

Attans. Det irriterar mig. Det är inte så farligt, tack och lov, men illa nog för att jag inte ska kunna glömma bort det. Och så har jag ont i halsen, och i nacken, och ryggen, och axlarna. Och så är jag på väldigt gnälligt humör idag, vilket inte lär förbättras av att jag ska sitta i möte ikväll igen. Mrw. Jag borde äta middag nu, och så borde jag lägga mig och sova tills mötet börjar. Det är nog ungefär vad jag klarar av, jag är så förbannat trött. Och jag vill ha bra folk att umgås med - ge mig mina storebröder!

Cry little sister - Thou shall not fall.
Come, come to your brother - Thou shall not die.


- Och nu är jag fri igen, för tillfället.

Inatt sov jag med ansiktet i månljus. Det finns inget härligare sätt att somna. Nu är det dock molnigt, mycket molnigt. Kan inte ens skymta hennes ansikte bakom slöjorna. Yanima, min beskyddarinna. Och jag är sjuk och kan inte göra någonting vettigt. Mitt huvud gör ont, och smärtan letar sig in, blandar sig med orden så att de blir svåra att sortera ut. Trots det är skriva allt jag kan göra - för vad skulle jag annars ta mig till? Skriva är det enda jag kan göra, det enda jag duger till, och knappt ens det.
Knappt ens det.

Varför är du så tyst?

Sunday, September 18, 2005

Reincarnation.

- The torture never ends.

Nu är jag hemma. På ovanligt gott humör, tror jag, men främst av allt väldigt, väldigt trött. Det blev inte mycket sömn på Vässarö. Konfirmationsgudstjänst, disco, kvällssamling, flummande. Samt en massa gråtande, naturligtvis. Mrw. Lite sur på mig själv för att jag började gråta på kvällsamlingen - trodde att jag hade gråtit tillräckligt över Glorius. Men det blev lite för mycket minnen. När de sedan började spela Thåström.. Ja, vad ska man säga. Det brast. Jag låg i en liten hög på golvet och grät, grät som fan. Vilket jag iofs inte var ensam om. Men ändå. Lite illa.
Nå, annars då? Discot var über. Grymt kul. Och flummandet var det inte heller något fel på. Och våra mössor var totalt jättebäst.
Men, nu är jag trött. Jag behöver socker. Och sömn, men framför allt socker. Lyckades bli téochtvåsockerbitar-beroende igen. Minst tre gånger om dagen - en kopp te, och två sockerbitar att bara äta för att socker är bra. Mrw, hur ska jag klara det i skolan? Får lösa det på något sätt. Det ordnar sig alltid.

Jag sörjer över att ännu en underbar fullmånenatt passerade utan någon som uppskattade den tillsammans med mig.

Saturday, September 17, 2005

Konfirmation.

Återträff. Disco i kapellet. Halva Glorius, bland andra jag, har dansat utan tröjor större delen av kvällen. Discot slutar om ett tag, då ska vi ha kvällssamling. Najs. Jag är übertrött, flum, och glad. Och lagom galen. Det är fullmåne, vad kan man förvänta sig? Mrw. Nu rusar vi tillbaka.

Friday, September 16, 2005

Månskugga.

Jag trodde väl att måskenet skulle bli klarare inatt.

Fönster vidöppet, återigen nio rökelsestickor. Jag tycker om talet nio, av någon anledning. Återigen rosa volangkjol och sjal kring axlarna, och inatt blir det verkligen månskuggor. Jag älskar det. Det som stör mig är att jag är ensam. Månskuggor är så mycket vackrare när man kan visa dem för någon. De flesta tänker inte på att de finns i vanliga fall. En del kanske ser månljuset, men ytterst få tänker på skuggorna. Det är alltid bra att visa dem för någon. Och det är alltid bra att kunna värma sina händer på någon annans mage. Fingrarna blir så kalla när man har fönstret öppet så här års, men jag kan bara inte låta bli. Det ska finnas så lite som möjligt mellan mig och en fullmåne.


Dock fryser till och med jag ibland.
(Fast egentligen fryser jag ofta, alltför ofta. Inuti. Men ingen ser det.)
Fönster stängt. Rökelse utbrunnen. Huvudvärk. Kiss the future.
Jag borde dricka te. Och jag borde packa färdigt. Imorgon åker jag. Jag blir inte borta länge, men likväl känns det jobbigt. För en gångs skull har jag ingen lust alls att åka iväg någonstans. Jag trivs bra här för tillfället. Men, vad gör jag inte för Glorius. Och för Rasmus, mest av allt för Rasmus. Han förtjänar att alla femtio är där vid hans konfirmation. Om botgöring är ett villkor för tro, så har Rasmus lidit nog för oss alla - och vi med honom.
See the walls of dawn
They warn you of the day

Come back my dream
Into my arms

Thursday, September 15, 2005

Jasminté.

Åh, jasmin är en underbar doft. Och bara för det kom jag på att jag har jasminrökelse - var är mina tändstickor?
Så. Några minuter senare. Jag älskar att se rökslingorna i luften, de påminner mig om någonting, någonting vackert som jag inte kan sätta fingret på. Men jag tycker om det. Nio rökelsestickor tända. En kopp te, fullmåne utanför fönstret, och med lite tur får jag månsken inatt. Kan det bli bättre?
(Ja, du borde ha följt med mig hem. Druckit te med mig, och sovit bredvid mig i månljusstrimman som faller in genom fönstret. Men det kan inte hjälpas. Nästa gång. Nästa fullmåne.)
Nu byter jag svart volangkjol mot rosa. Sjalen lägger jag kring axlarna istället för runt höfterna. Nu är jag hemma, nu kan jag slappna av. Jag hoppas att månen blir starkare inatt - som det är nu kastar månskenet inga skuggor. Månskugga är så vackert. Själva ordet är också bra. Månskugga. Det låter sådär.. Skiftande. Mörker och ljus om vartannat. Som rökslingor.


Månen står för lågt, och skiner för svagt. Det blir inga skuggor inatt.

Wednesday, September 14, 2005

Sammanbrott.

Nästan. Jag har inte börjat skrika än i alla fall, tack och lov.
Nu bloggspammar jag, tredje posten idag. Men jag är på skrivhumör, tror jag. Det verkar så, orden bara rinner ner i fingrarna och måste ut på något sätt. Har jag nu en blogg är det väl just det här den ska användas till, antar jag. Antar jag. Som vanligt är det ingen utom jag själv som lyssnar. Men det borde jag väl vara van vid, vid det här laget. Så har det trots allt varit så länge jag kan minnas. Människor säger att de lyssnar, men de hör ingenting. De försöker fatta, men de förstår ingenting. Så har det alltid varit, kommer förmodligen alltid att vara. Get used to it, girl. Get used to yourself, 'cause noone will care about you anyway.
I dedicate my roses to noone - cause there is no mind to help me to see the reason we need a light for the lonesome - and noone to drink the blood that I bleed. I realized my best friend am I. Now watch how a poet dies - hear his cries. Oh, sacred hell. Call me a coward, but I can't take it anymore. They live with eyes turned away. And I wish I had your angel tonight. I really do. Tonight, and every night, forever more.
Jag orkar inte mer, kan inte ta hur mycket som helst av det här. Det börjar bli för mycket. Alldeles för mycket, och helt plötsligt verkar ingen vara på min sida. Det går inte hur länge som helst.
"Men sådana som du och jag, vi knäcks inte. Vi kanske böjer oss, blir nedtrampade. Men aldrig knäckta."
Inte knäckt. Men nära nog, och snart går jag sönder.

- Och där föll jag samman.
Nu faller jag. Faller, sjunker. Jag ser inget slut.

Domination.

Mwahaha. Jag lyssnar på Athamay, skrattar hysteriskt.
Jag sörjer att de flesta låtarna inte går att lyssna på. Jag vet inte, förmodligen skrivskyddade eller så. Som det är har jag tre i alla fall - Domination, Falling, Eternal torture. Jag saknar Dreams och Kiss the whip, annars klarar jag mig ganska bra. Men Dreams är en av mina favoriter, jag måste försöka hitta den. Dock är bandet gammalt, dåligt, utdött, okänt. Mycket svårt att få tag på. Men hittar någon deras skiva någonstans, säg till mig.
Och jag borde faktiskt inte missa hela skoldagen. Så jag går nu, så kan jag vara med på halva. Det är bättre än ingenting. Jag kanske överlever, med lite tur.
Åh, jag kommer behöva massor med uppmärkssamhet från trevligt folk när jag kommer hem, jag känner det på mig. Nåväl, det ordnar sig. Hoppas jag.

Sex - pain.
Pain - pleasure.

Gotharstil.

På mig. Litegrann iaf.
Och jag har So-prov och skolfoto idag. Och franskaläxa, vill jag minnas, som jag inte har gjort. Provet lär jag få underkänt på, har pluggat ungefär en halvtimme nu på morgonen, och det är allt. Skolfotot kan jag mycket väl ha missat, för allt vad jag vet. Jag behöver inte gå på engelskan. Jag går inte dit bara för att vi kanske eventuellt har skolfoto första timmen. Fine, då får jag väl missa det, då. Otur.
I eftermiddag ska jag träna. Underbart. Och sedan titta förbi mina kära scouter en stund och sno några av Viktors kakor, innan jag stressar hem till styrelsemöte. Kan det bli bättre? Så lär jag väl få sitta i möte hela kvällen. Gah, förbannade möten.
Det regnade förut, men nu tycks det ha slutat. Jag undrar om det är värt besväret att ha paraply idag. Jag tycker om mitt paraply, men det är något praktiskt att bära på. Framför allt som jag blir tvungen att släpa en stor väska med träningskläder i vilket fall. Mycket opraktiskt, i sanning. Å andra sidan kanske det börjar regna igen, om jag har tur. Jag hoppas på det.

Och jag borde hinna ta på mig strumpor och borsta tänderna innan jag går, så jag förstår inte varför jag sitter här. Men jag är väl lika dum som vanligt.

You must remember to forget you ever knew me,
Remember to forget I was ever by your side,
Remember to forget you ever got the razor flowers.

Och, helt oväntat, kom jag aldrig iväg. Mrw, jag hatar att jag är så borta. Glömmer saker, komplicerar saker, hela tiden. Men omgivningen får ursäkta, jag orkar inte med skolan längre. Det har inte att göra med att nian hittills är värre än åttan. Jag har bara kommit fram till att det är för tråkigt. Jag vill inte lägga tid och energi på någonting jag ändå inte vill göra.
Språklinjerna på gymnasiet har hyfsat hög intagningsgräns, så vitt jag vet. Den måste jag ta mig över. I övrigt struntar jag ganska mycket i skola, betyg, närvaro och allt det där andra. Jag menar, orka. Jag tror mig ha ett liv - och skolan är inte en del av det, så mycket vet jag. I skolan lever jag inte, lever jag aldrig. Den kväver mig, de kväver mig.

Heh, det värsta är väl egentligen att jag inte vet vad jag vill. Det vet jag aldrig. När det gäller vad jag -inte- vill brukar jag ha det ganska klart för mig. Vad jag vill, däremot..
Jag vill träna. Det målet står fast - svart bälte till min artonårsdag. Och jag ska bli en vettig barntränare också. Taido är en av de få saker jag aldrig tycker är tråkigt, och det är alltid bra. Så vill jag skriva. Är det någonting jag skulle vilja bli känd för, är det allt jag skriver. Och inte för att jag provocerar folk. Jag vill skriva sådand som andra tycker om att läsa, sådant jag tycker om att läsa - de där böckerna jag aldrig hittar på biblioteket, de böckerna vill jag skriva. Sagor, berättelser, regnbågsfärgade någonstans under den grå ytan, omgivna av mörker. Det vill jag.

- Och dessutom vill jag leva, inte nödvändigtvis ett lyckligt liv, men ett liv jag i alla fall kan stå ut med, ett liv jag kan trivas med och se tillbaka på utan ånger.

Jag vill bli en snäll gammal tant. Som farmor, hon var typiskt bra. En snäll gammal tant, men inte en sån som bara sitter stilla, en sån som utnyttjar all sin lediga tid åt att göra saker hon tycker om. Gå kurser, resa, träna, träffa vänner. En sådan tant vill jag bli. Och så vill jag vara en sån som mina barnbarn tycker om, ifall jag får några. En sådan som de går till när de vill prata med någon, en som de litar på, en sådan som alltid har kakor och saft att bjuda på, som klär sig i hatt, handskar och paraply, men mest för att hon tycker att det är roligt. Det vill jag, men det dröjer ett tag innan jag kan kalla mig snäll gammal tant med rent samvete. I alla fall en fyrtio år, skulle jag tro. Nåväl, vad mer? Jag vill ha en katt. Men det skaffar jag så fort jag flyttat hemifrån - om stället jag bor på är stort nog för att en katt inte ska få cellskräck, vill säga. Fast, jag vill nog ha mera sällskap än en katt, om jag känner mig rätt. Jag vill alltid ha sällskap, egentligen. Jag borde skaffa mig en tam pojke som husdjur. Han skulle kunna få en liten korg att sova i i mitt rum, fast oftast får han sova i min säng. Och så kan man klappa honom, och leka med honom, och mata honom med choklad. Jag undrar var man kan få tag på en?

Oh, jag är nog inte riktigt vaken än. Flum. Bara skriverskriverskriver som vanligt, som det brukar bli när jag inte orkar tänka. Det är ett under att bokstäverna inte har nötts bort från mitt tangentbord än, så mycket som jag skriver. Men jag skriver väl iofs ännu mer för hand. Det är därför mina block är fulla och mina pennor trasiga. Antar jag. Jag bara, nej, jag vet inte. Jag bara är sånhär. Jag bara gör såhär ibland. Tyvärr, ni får lov att stå ut. Du får lov att stå ut, om du vill ha mig. Vill du ha mig? Jag vet inte, jag vet ingenting, som vanligt. Men jag förstår mycket väl att människor inte vill veta av mig, egentligen. När jag gnäller över det vet jag mycket väl varför de undviker mig. För jag vill inte heller veta av mig, i allmänhet. Jag är ganska dålig, och mest i vägen. Dock trivs jag ganska bra med mig, jag har väl vant mig, jag är tvungen att göra det. Men de andra, de som har chansen att hålla sig undan - jag förstår mycket väl att de gör det.

Tears from the moon
Fall down like rain
I reach for you
I reach in vain
Tears from the moon
Fall down like rain
But tears from the moon
Can't wash away the pain

Tears from the moon.

Oh, Sinead O'Connor på högsta volym. Det är bra. Nu ska vi känna oss riktigt miserabla här ett tag. Riktigt begrava oss i vår egen ensamhet och onödighet, så känns det säkert bättre sedan.

Tuesday, September 13, 2005

Ur mitt skrivhäfte i SO:


... Åh, jag vill så gärna.
Ha honom här, armarna runt hans hals, hans armar kring min midja, kyssa honom. Jag vill ha honom i min säng, jag vill se honom utan kläder. Se honom, ta på honom, kyssasmakaslicka hela hans kropp. Jag vill känna hans hud under mina fingrar, hans hår falla kring mina händer, hans läppar mot mina axlar, hans tunga mot mina bröst. Hans tänder mot min hals,
-jag är din, jag litar på dig, böjer mig för din vilja, min kropp i dina händer.-
Take me, cure me, kill me.
Bind mina händer, grip tag i mitt hår och böj mitt huvud bakåt, blotta min strupe för dina nycker. Ta på mig, slå mig, bit mig, kyss mig, gör vad du vill, men gör det med mig.
Snälla, gör det med mig. Jag gör vad du vill om du vill ha mig sådan. Jag är precis den du vill ha om jag kan, precis vem och vad du vill.
Jag vill ha dig.


Kakor.


Jag köpte en massa kakor på väg hem från skolan, och en chokladkaka. Jag tänkte nog inte äta upp allt nu, men det är alltid bra att ha hemma. *tycka*
Jag borde verkligen, verkligen hitta min nagelsax innan naglarna går av. Och jag borde plugga till mitt so-prov imorgon. Men jag har ingen lust. Eva har ingen lust att göra någonting vettigt över huvud taget, Eva vill helst lägga sig på sängen, äta kakor och läsa Neverwhere. Eva vill mysa lite lagom för sig själv, ljus och rökelse är bra, och musik. Och så kan Eva ligga där. Halvt läsa, halvt drömma. Eva drömmer mycket just nu, drömmer och minns och fantiserar. Det blir lätt så när man är kär, och Eva har lyckats förälska sig, för första gången på nästan två år. Hon känner sig jättefånig, men det kan inte hjälpas. Hon går runt och flinar som en galning, skriverskriverskriver saker som inte borde stå i skolböckerna, kan allmänt inte koncentrera sig på någonting.
Ikh, vad illa det -är-. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det - vet inte om jag -vill- göra någonting åt det. Åh, Face on, den musiken får mig att vilja stå längst ut på en hög klippa och bara kasta mig ut. Bara falla, falla, utan slut. Jag tror att hela känslospektrat får plats i de tonerna. Jag vill räta på ryggen och skratta högt, dansa, kura ihop mig till en boll och gråta i någons famn. Allt på samma gång. Det -finns- ingen härligare musik.

Take me, cure me, kill me.
Love me, rape me, caress me.
Would you do it with me?
I'll be forever yours.

Sunday, September 11, 2005

Incest.

Mrw. Inatt får jag sova ensam igen.

Mitt hår är återställt till sitt normala skick. Mina fötter är svarta. Mitt huvud gör ont, påminner mig om att jag borde sova snarast. Ikh. Jag vet inte vad jag vill göra, jag tror att jag mest försöker skjuta upp saker - skjuta upp det oundvikliga konstaterandet att jag fortfarande avskyr att sova ensam.
Man kan också undra varför jag har en vissnad, söndersmulad syrénblomma kvar på skrivbordet. Jag antar att jag bara är sentimental. Jag har inte hjärta att kasta den. Och på tal om det skulle mina axlar må bra av massage, för att inte nämna min nacke. Hela jag skulle allmänt må bra av en massa kramar. Jag får sådan fruktansvärd abstinens när jag har varit nära människor en tid, och plötsligt rycks därifrån. Jag lär väl få krama konfirmander nästa helg. Men det är inte samma sak, det är en annan sorts människor - och just nu är de fel människor. Tyvärr.

Face on.

Wednesday, September 07, 2005

Sidenband i mängder.


Nedpackade bland annat krafs jag ska ha med mig. Jag ska köpa godis på vägen, har jag tänkt. Annars är det mesta färdigt. Jag är ganska mycket trött. Och det är inte för att jag ansträngt mig, utan snarare för att jag bara suttit stilla och gnällt en hel kväll. Men det är sådant som händer.
Jag har träffat honom idag. Och jag har märkt hur fast jag är i gamla vanor. Jag kysste honom nästan innan jag kom på vad jag höll på med. Mycket illa, i sanning. Jag skulle så gärna vilja gå tillbaka till det som var, men det går inte, inte just nu. När det har gått över, kanske. Jag hoppas att det inte tar så lång tid. Jag hoppas att det går.

För jag orkar inte med de krossade drömmar det
innebär om vi misslyckas ännu en gång. Skärvorna är så vassa.

Monday, September 05, 2005

Intriger.


Yeah, äntligen har de kommit. Jag kanske kan vara till någon nytta ändå, man har väl lite kontakter i Navle. Nåväl. Ska läsa dem igen lite senare, eller, ganska snart. Så fort jag skrivit färdigt.
Bytt skrivbordstema nu. Det var på tiden, tror jag. Började tröttna på det svarta, och jag insåg att jag tycker om vitt. Så, nu är det vitt istället. "Kaffe"-bilden över hela. Praktiskt att hela mitt rum är hälften svart, hälften vitt, så att det inte blir så jobbigt när jag ändrar mig. Just nu sörjer jag bara över att jag inte har så mycket vita kläder. Men det ska nog gå att lösa imorgon, hoppas jag. Funderar på vita långkjolen med svart kjol över. Har för mig att jag testade det förut, och kom på att det var för alternativt för mig. Men jag vill verkligen ha vitt, och långkjolen är så genomskinlig. Jobbigt. Men som sagt, jag löser det på något sätt.
Just nu vill jag verkligen dricka te. Jag borde ordna en kopp, eller fler. Och tända ljus och rökelse, och släcka taklampan. Och sätta på teman från Wolf's Rain. För de är härliga. Och sedan sätta mig bland kuddarna och läsa intriger. Yeah, sounds good. It's not like anyone cares about what I do anyway. Noone never does. Why should they.

Heaven's not enough.

Sunday, September 04, 2005

Kaffe.



Jag har skrivit brev. Inte ordnat sagobok än. Det kommer imorgon, om jag orkar fixa det.
Inte ätit glass heller, men jag får ta det också imorgon. Efter träningen eller så. Jag hinner nog inte träna själv. Dumma ledare som lägger scoutmöte när jag har träning. Jag får se hur jag ska lösa det i framtiden, men det blir nog bra.
Jag borde dricka en massa kaffe eller så, för att hålla mig vaken. Men det smakar så illa, jag orkar inte. Jag borde sova, jättemycket. Men jag har ingen lust alls. Mrw, som vanligt. Men det finns ingenting att göra, ingen att prata med. Alla andra är smarta nog att sova, eller så har de någonting kul att göra, vad vet jag. Jag vet inte mycket, som vanligt. Jag blir inte klok på mig själv, det är förjävligt egentligen.

Wondering if I am lost now
But finding my way back home and
Wondering if love is with me
And guiding my destiny

Wondering of we are true friends
That distance can not destroy and
Wondering if you are lonley
While waiting for my return
Come, be one with me
Let us follow the path of light
Mystery seeks to be understood
Someday we'll find truth
Wondering just who I might be
Who I was and will become and
Wondering if I can move on
Move into the world above


Haibane Renmei. Den har jag inte sett på länge. När jag kommer hem ifrån Eh är det anime som gäller, varje kväll. Måste se om både Haibane och Kimi Ga. Och To Heart, egentligen. Jag har lite att göra. Men främst Kimi Ga. Den är ju så underbar.

Sator.


Allvarligt talat hade jag ingen aning om att min farbror lyssnade på bra musik. Men om jag kan släpa med honom på festival lär jag få klara mig själv, och samtidigt är mor och far nöjda. Planerna fixade för nästa sommar, med andra ord.
Hm. Några intriger till lajvet mottagna och genomlästa, iaf. De som Johan skrivit. Eh:s intriger har jag inte sett till ännu. Men de kommer väl, förr eller senare. Om inte annat på plats. I värsta fall kan jag improvisera, det har jag gjort förr. Och Silverintrigerna är helt klart tillräckligt att spela på. Mrw, jag borde vara duktig och skriva ett brev imorgon. Det kan jag nog klara. Om jag lyckas färga papper är det lugnt sedan, bläck och sånt har jag. Och nu är det ju ingen som ser att pennskaftet är lite off.
Jag har inte gjort mycket idag. Träningen var väl det viktigaste. Lärt mig vägen till Unin och Untai, tror jag. Kan den tillräckligt bra för att kunna träna själv iaf. Det är typiskt bra. Nu ska tränas massor.

Att göra imorgon:
Färga papper och skriva brev.
Fixa affischerna, stryka över och skriva nytt.
Röja undan på golvet.
Äta McDonaldsglass.
Kolla tågtider till Knivsta.
Börja lajvpacka.

Friday, September 02, 2005

Kramabstinens.




- Ja, Johan, jag behöver en kram.
Inte för att jag inte fått nog av dem idag. Sheisse, vad jag krånglar till saker jämt. Och nu in till stan för att försöka reda ut dem. Ikh, jag hatar att vara förvirrad, men det kan väl inte hjälpas.

-

Och nu har jag träffat honom, och det gick bättre än väntat. Och jag tror att jag har bestämt mig för vad jag tror att jag känner, åtminstone. Och vi klarade av att inte gå till överdrift någonstans. Grymt skönt.
Men, ska jag vara ärlig tror jag faktiskt att jag är kär. Känns lite illa att jag kan ändra mig så fort, men det var ju ingen nyhet. Och jag är inte säker, jag bara tror. Får väl se vad det blir av det hela.

"Allvarligt talat så är du en hjärtekrosserska, sötnos."



Ravens in the air - no one in the streets
Seems like the fiend has come back
Riding on fire - scarlet's the sky
Love's slowly starting to crack

Whiplash and torture
Envy is driving our hate
The whole world around
Is mad and confused
The end has begun
We're facing our fate


Oh, Sacred Hell. What a mess my life is. And I just made it even worse.